Bosse Jalmerud föddes samma år som Danmarks IF bildades, 1931, och kanske stod det skrivet i stjärnorna att han skulle ägna många år av sitt liv åt föreningen. En sak är i alla fall säker: utan Bosse Jalmerud skulle lagets hemmaarena Danelid inte se ut som den gör i dag. Under hans tid som sponsor för Danmarks IF har han dragit in 7,4 miljoner kronor, och Danelid har fått sig en rejäl och välbehövlig ansiktslyftning, med nya läktare och nytt Gunnebostängsel. Medan vi slår oss ner vid kaffebordet visar han entusiastiskt fotografier från renoveringsarbetet. Näst i tur är nya omklädningsrum, arbetsbodar som ska byggas om.
— Om de tio personer ställer upp och jobbar som de sagt att de ska, så kommer omklädningsrummen att vara klara till serieslutet. Det var ett stort ögonblick i min sponsortid när jag och Bolandsgymnasiet gjorde upp avtal och plan på att elever skulle utföra och avsluta arbetet med omklädningsrummet, säger Bosse Jalmerud, som under sin tid som sponsringsansvarig ökat antalet sponsorer från nio till drygt hundra.
Bosse Jalmerud föddes nära Linnés Hammarby. Han var yngst av åtta syskon.
– Jag kommer från ett enkelt hem, men vi hade det bra ändå. Min pappa var jägare, men han dog när jag var tolv. Min storebror Ola blev min extrapappa, och det var han som berättade för mig om det här med tjejer, och tog mig med på matiné i Uppsala. säger Bosse Jalmerud som efter sexårig folkskola i Danmarks kyrkskola började som springschas i Icabutiken vid Falebro. Jobbet fick han genom kontakter inom idrotten, och lönen lämnade han självklart till sin mamma.
– Hon fick alla pengar utom den femma jag brukade få av kunderna till jul. Men om den slanten fick hon inte veta, säger Bosse Jalmerud, som redan tidigt började utveckla sin säljtalang. Som pojke sålde han Citronil till besökarna vid Linnés Hammarby.
– Jag betalade tio öre styck för dem och sålde dem för 25.
Bosse Jalmerud var – och är fortfarande – god vän med Hans Kjellberg, sonen till den ryttmästare som då arrenderade Linnés Hammarby. Kamraten försökte övertala honom att ta realexamen.
– Men vi hade ju inte råd. Min pappa levde fortfarande då, och trots att ryttmästaren erbjöd sig att betala mina studier var pappa stenhård. Han var stolt: ingen annan skulle betala för hans son.
Bosse Jalmeruds fotbollsintressen väcktes tidigt, och han var med om att på 1940-talet bilda Hammarby Idrottsförening. Man spelade bland annat mot Vaksalas pojklag och mot Funbo. På den tiden var det sjumannalag som gällde.
– Vi cyklade i samlad tropp till matcherna, och så vitt jag minns vann vi överallt. Vid ett tillfälle slog vi Danmark med 9–1, och jag gjorde 7 av målen.
Efter några år som A-lagsspelare i Danmark draftades Bosse Jalmerud till Sirius, där han spelade center i sju år. Efter en skada blev han sedan tränare för Danmarks IF:s A-lag åren 1959–61, och var med när Danelid invigdes 1959.
Under en period arbetade Bosse Jalmerud som arbetsstudieman vid Nymans Verkstäder, ett jobb som gjorde honom hjärtligt illa omtyckt av de anställda.
– Jag skulle klocka vartenda moment i till exempel ett svetsningsarbete.
Samma typ av uppgift hade han på Bahco i Enköping.
– Det var ett tufft gäng som jobbade där. De hotade att köra över mig med truck.
Bosse Jalmerud jobbade sedan en tid på Bygg & Transport i Kristinehamn. Hans arbetsuppgifter var bland annat att rationalisera verkstäder. 1967 började han som säljare och blev sedan distriktschef på bilreservdelsföretaget K G Knutsson i Stockholm, där han arbetade fram till pensioneringen.
Hans fotbollsgener har gått i arv till dottern Eva som debuterade som 13-åring i Danmarks IF:s damlag. Därifrån värvades hon av Bälinge, vars damlag Bosse Jalmerud var lagledare för åren 1974–77.
– Är man 80 har man varit pensionär länge. Men mitt engagemang inom idrotten hade aldrig gått om jag inte haft en kvinna som delade mitt intresse, säger Bosse Jalmerud och tittar kärleksfullt på sin ”Britten”, som själv har ett förflutet som ordförande i damsektionen av Västerhaninge Idrottsförening.