Längst ned på Akademiska barnsjukhuset ligger neonatalavdelningen, eller 95F, intensivvårdsavdelningen för nyfödda, som det står på skylten. Vägen dit går genom en sluss där besökaren uppmanas tvätta händer och handleder noggrant med tvål och vatten och desinficera sig med sprit.
– Det vi håller på med är intensivvård av sköra individer, det finns så mycket risker med den här vården, berättar Erik Normann.
I snitt får avdelningen en ny patient om dagen. Det kan handla om ett nyfött barn eller en gravid mamma i de fall där man redan i förväg vet att barnet kommer att behöva intensivvård efter födseln. Vissa patienter blir kvar i månader innan de är redo för livet utanför avdelningen.
– Det blir ju en oerhörd påfrestning för familjerna och det är en utmaning att vara med och stötta dem, säger Erik Normann som tycker att han har ett fantastiskt bra jobb.
När han växte upp hemma i Gävle på 70- och 80-talet var dock läkare det sista han ville bli. Han är uppvuxen i en läkarfamilj och hans pappa hade i princip bara läkare i sin bekantskapskrets.
– Jag tänkte att jag skulle jobba med datorer istället. Men när jag skulle söka till universitetet kände jag att jag nog heller ville arbeta med människor än maskiner, och så kryssade jag i läkarutbildningen istället, berättar han.
Slumpen i kombination med de kontakter han hade genom sin pappa gjorde att hans första jobb efter utbildning och AT-tjänstgöring blev på barnkliniken vid sjukhuset i Gävle. Han fick blodad tand och började specialisera sig till barnläkare.
– Jag tycker om barn, och det var så givande och intressant att få hjälpa dem. Barn är dessutom ofta ärligare som patienter än vad vuxna är. De varken överdriver eller underdriver sina symptom utan berättar på sitt sätt hur de känner.
Under den för specialistutbildningen obligatoriska perioden på ett universitetssjukhus jobbade Erik Normann på Akademiska sjukhuset och neonatalavdelningen. Och när han återvände till Gävle längtade han snart tillbaka.
– Jag tyckte att det var det roligaste jobbet. Och det tråkiga var att när vi i Gävle hade något litet barn som patient så skickade vi iväg det till Uppsala precis när det blev som mest intressant. Så när det blev en tjänst ledig här och professorn ringde och bad mig söka så gjorde jag det.
Det är 15 år sedan, och för tre år sedan blev han chef för verksamheten. Han jobbar inte så mycket med patienterna längre, men desto mer med styrning, planering och andra övergripande frågor.
– Det är ett annat sätt att hjälpa barnen, att utveckla verksamheten tillsammans med personalen, säger Erik Normann.
Parallellt med att han läste medicin i Uppsala lärde han sig mycket om organisation, ekonomi och personalfrågor på ett helt annat håll.
– Jag var aktiv i Gästrike-Hälsinge nation och hade en period studieuppehåll för att vara kurator där. Förutom att det var jätteskönt att komma bort från studierna lite så lärde jag mig saker där som jag har haft stor nytta av i yrkeslivet.
I dag är han ordförande i en alumniförening på G-H och ser det som ett sätt att ge tillbaka till nationen.
– Just för att nationen gav mig så mycket vill jag finnas med som ett stöd för de aktiva studenterna i dag och bidra med erfarenheter.
Nationstiden betydde mycket för honom socialt, och många av de vänner han har i dag lärde han känna under den tiden. Som gammal Gävlebo ingår Erik Normann dessutom i ett kompisgäng som regelbundet besöker Brynäs hemmamatcher.
– Jobbet finns med mig i huvudet nästan hela tiden, så det är ett bra vattenhål att åka på matcher. Även om jag inte kan spela hockey själv så är jag expert på läktaren, säger han och ler.