Berthold Fredman är född och uppvuxen i byn Björksele alldeles vid Vindelälven. Föräldrarna hade ett småbruk, och fadern arbetade i skogen, fiskade och byggde småbåtar i trä. Berthold Fredman fick tidigt hjälpa till hemma, och under faderns överinseende lärde han sig också bygga båtar.
– Vi använde enkla redskap, yxa, kniv och en massa hyvlar.
När han gått ut sexårig folkskola var barndomen över och arbetslivet tog vid. Han började arbeta i skogen som timmerhuggare samma dag han fyllde 14.
– Det var tuffa tider. Timmerkojan låg en och en halv mil hemifrån, i obanad terräng. Vi gick till jobbet på söndag eftermiddag och kom tillbaka hem på lördagen då vi jobbade några timmar. Om vintrarna högg vi och om somrarna var det skogsdikning.
Skogsbolaget Holmsund AB ägde marken, och jag jobbade där sju år. Det var mycket sumpmark, därav all dikning. På försommaren kom en förman ut och satte ut det antal hundra meter vi skulle gräva under sommaren, säger Berthold Fredman som grävt många mil diken.
– Men egentligen var min kroppskonstitution för vek för den verksamheten. Jag hade inte vuxit färdigt. Ser jag tillbaka inser jag att ryggen aldrig klarat 50 år till i skogen, säger Berthold Fredman, som också arbetade vid flottningen och högg meterved – det var ju 40-tal.
Jag frågar hur han ser på flottar- och skogskojeromantiken i romaner och sånger, och om vad han och hans kamrater gjorde om kvällarna i timmerkojan.
– Jag förstår inte alls vari det romantiska ligger, och inte heller motsatsen, att timmerhuggarna tröstade sig med brännvin. Under min tid i skogen har jag inte upplevt en enda gång att någon tagit ens en enda nubbe i skogskojorna. Några fritidsproblem var det inte tal om. På kvällarna sov vi.
I samband med mönstringen till det militära började han fundera på att ta värvning som volontär, ”jag var ju i det militära i alla fall”, resonerade han, och skrev på ett fyraårskontrakt. Genom militären fick han sin utbildning, med teknisk inriktning.
– Jag tyckte inte att jag var tillräckligt högröstad för att stå på en kaserngård och skrika, säger Berthold Fredman som placerades på A4 i Östersund, då ett hästanspänt artilleriregemente. Kanoner och transportmateriel kördes av hästarna i fyra- och sexspann, och den erfarenhet av hästar han saknade fick han snart. Berthold Fredman fick teknisk utbildning i Stockholm, i gamla Tobaksmonopolets lokaler. De 54 kurskamraterna bodde i en lokal som var avdelad med logementsskåp.
– Vi lärde oss olika vapen och att handha verktyg. Jag hade fallenhet för det tekniska, säger Berthold Fredman som sedan gick underofficersutbildningen vid Försvarets läroverk i Uppsala.
Han placerades sedan på A4 i Östersund i ett par år, men rätt som det var kom en order uppifrån att han från 1 januari 1950 skulle placeras vid I 8 i Uppsala.
– Det var bara att packa och ge sig i väg. Det fanns inget som hette protest på den tiden.
Berthold Fredman blev småningom verkstadsföreståndare vid S1 i Uppsala. Familjen bosatte sig i Graneberg 1956. När regementet lades ner fick han samma tjänst vid Milostaben i Kungsängen där han arbetade fram till pensioneringen.
Berthold Fredman var 40 när han åkte sitt första Vasalopp. Sedan dess har han deltagit årligen fram till för fyra år sedan. Trettiotre vasalopp har det blivit genom åren.
Han började med orientering i samband med militärtjänstgöringen.
– Jag hade bra kondition och blev uttagen i militära tävlingar. Till mångas förvåning klarade jag mig bra, och togs därför ut till det militära representationslaget, säger Berthold Fredman som har stor erfarenhet av nordisk fjällorientering, där orientering och fälttävlan ingick.
– Jag tror jag varit på vartenda svenskt fjäll. Vid fälttävlan springer man och skjuter eller också åker man skidor och skjuter.
Fiske är fortfarande ett stort intresse, och han återvänder till sina gamla fiskevatten, med öring och harr i Vindelälven, åtminstone ett par gånger om året.
Över huvud taget har hans barndom och uppväxt styrt hans liv och värderingar.
– Jag började som timmerhuggare i trakter där det inte fanns pengar över. Faktum är att det fanns inget över alls, utan man fick kämpa för att klara dagen. Det har följt mig under årens lopp.