Vera växte upp nära Hällefors. Pappa var sågverkschef och mamma tog hand om familjen. Vera var ett aktivt barn som spelade piano, dansade balett, spelade i en mandolinorkester samt var blåvinge och scout.
– Det är ränder som aldrig går ur. Jag är fortfarande alltid redo – på gott och ont.
Under folkskoleåren engagerade hon och två vänner sig i Ungernhjälpen. De sydde, bakade och gjorde pyssel som de sålde till föräldrar och andra vuxna.
– Pengarna gav vi till Ungernhjälpen. Varför? Ja, det var bara så självklart att hjälpa till, säger Vera.
Hon drömde om en framtid som flygvärdinna, sjuksköterska eller journalist. Hennes pappa, som läst på korrespondens och var den förste i släkten med ett manschettyrke, uppmuntrade både Vera och hennes bror att läsa vidare. Så 1966 kom hon till Uppsala för att läsa statskunskap.
Blivande maken Ingemar träffade hon på en gasque på V-dala nation inom ett år.
– Det var på en logdans, med hö på golvet, minns Vera som sedan läste engelska och tyska och blev lärare. Under studietiden jobbade hon på Tunåsens sjukhus: omvårdnad och människor har alltid legat henne varmt om hjärtat.
Första lärartjänsten var i tyska vid Fjellstedtska, en tid hon minns med glädje, inte minst kollegiets julavslutning i rektorsparet Parkmans våning med utsikt över Fyrisån.
I dag har Vera själv utsikt över Fyrisån.
– Ån är så viktig för mig! Jag mår gott av att titta på den, på isflaken och alla fåglarna därnere. Jag älskar att vistas utomhus.
Hon var språklärare på Tunabergsskolan i 15 år. Men 1992 började hon känna att det var något konstigt med vänster ben, och fick sedan diagnosen primärprogressiv MS som kännetecknas av att den inte har några skov. Hon har suttit i rullstol sedan 2002, samma år hon slutade sin pedagogiska gärning.
– Jag orkade inte vara lärare längre, men fick genom en tillmötesgående skolledning och en erfaren mentor möjlighet att fortbilda mig till handledare för skolpersonal vid S:t Lukasstiftelsen.
Efter pensioneringen gick hon med i Neuroförbundet, där hon hittat många nya kamrater.
– Genom förbundet kan jag också få hjälp med frågor som uppstår när man hamnar i min situation.
Även dottern Karin har fått diagnosen MS. Hon är vid gott mod och ställer upp i olika forskningsprojekt som försöksperson.
– Vi hoppas alla att den forskningen kommer att hjälpa henne och andra, säger Vera och talar med värme och kärlek om sin make som alltid funnits vid hennes sida för att ge stöd och hjälp.
För fyra år sedan föreslog en biståndshandläggare en tids vistelse i växelboende: 14 dagar hemma och 14 dagar på boendet, så att hennes man skulle få möjlighet till återhämtning och egen tid.
– Det var en bra idé! Vi listade tre sådana boenden, men det räckte med att besöka det första, kommunens växelboende Nora, säger Vera.
Hon berättar om energifyllda veckor med många aktiviteter.
– Tillfällen till regelbunden vila är också viktigt för mig, och miljön här ger möjlighet till det. Vid vistelserna träffar jag andra gäster som jag blivit bekant med. Den enastående duktiga personalen stärker mig och ger mig den personliga hjälp jag behöver. Att sedan komma hem och få berätta om allt jag varit med om är roligt och lite spännande.
Trots att Vera trivs med sitt liv finns det tre saker hon saknar: att cykla, att simma och att åka skidor.
– Jag älskade att åka skidor och familjen tillbringade många vinterlov i fjällen.