I sin ungdom valde Åke Bruce mellan ämnena biologi och medicin, men insåg att medicinen skulle kunna göra biologin till hobby, medan det omvända förhållandet inte lät sig göras,
Han studerade till läkare i Göteborg och disputerade 1974. Det var i Läkartidningen han såg en annons om en laboratorstjänst på Livsmedelsverket i Uppsala, där han skulle komma att arbeta fram till pensioneringen.
– Då var Livsmedelsverket under stark utveckling och hade just flyttat hit. Jag sökte tjänsten, höll en provföreläsning, och till min förvåning ringde man och meddelade att jag fått jobbet, säger Åke Bruce som började som laborator på Livsmedelsverket 1976 och blev professor där 1981.
Han fann arbetet ”spännande, omväxlande, roligt och inspirerande”.
– Och det gav en massa kontakter. Under uppbyggnadsskedet var jag med om att bygga upp ett laboratorium som först sysslade med nutrition, kostplanering, och sedan fokuserade på epidemiologin kring olika sjukdomar. Vi hade stora resurser och lika stora databaser. Vårt jobb var att serva andra, och vi försökte tillhandahålla så bra databaser som möjligt, säger Åke Bruce.
De då gällande amerikanska kostrekommendationerna var inte avpassade efter svenska förhållandena, så Åke Bruce deltog i ett projekt finansierat av Nordiska ministerrådet för att anpassa dem till nordiska länder.
– Det var unikt eftersom flera olika länder medverkade, säger han, och gör en personlig reflextion, grundad på otaliga konferenser i våra nordiska grannländer.
– Jag tycker det är intressant att luncherna i sådana sammanhang ser så olika ut. I Danmark får man alltid buffé baserad på smörrebröd, i Norge oftast en smörgås med ost och en med getost, och i Sverige och Finland får man lagad mat.
Åke Bruce var tidigt fältbiologiskt intresserad av fåglar och växter, och ”drev föräldrarna till vansinne” eftersom han oftast var ute och kollade fåglar eller examinerade växter när han egentligen bort läsa läxor och plugga till prov.
– I dag gläds jag åt alla blommor och fåglar som jag känner igen – och kanske ändå mer åt dem som jag INTE känner igen.
Han växte upp i Guldheden och senare Landala egnahem, ett göteborgskt högstatusområde med gammal träbebyggelse uppe på höjderna.
– Jag gick två år i småskolan, två i folkskolan, fyra i realskolan och fyra i gymnasiet, allt i samma kvarter nära Götaplatsen i centrala Göteborg.
Åke Bruce var medlem i Natura, Hvitfeldtska läroverkets förening för naturvetare, den äldsta läroverksföreningen för naturvetare i landet.
– På friluftsdagarna fick vi medlemmar tillåtelse att ha exkursioner i stället för att stå på en idrottsplats. Då tyckte jag att det var märkligt, men efteråt har jag förstått att vi fick mycket mera ”friluft” än de andra.
– Vi var ju ute hela dagen, medan de bara kastade och hoppade lite.
Och faktiskt har han också erfarenhet av att arbeta som biologilärare, en termin vid Söderköpings samrealskola.
Då lärde han eleverna att examinera växter, ett ovanligt och ambitiöst initiativ av en vikarie.
– Jag hade elever som var i min egen ålder, och bland flickorna var det en sport att niga för mig för att se hur djupt jag rodnade.
1976 flyttade Åke Bruce till Uppsala med hustru Ingar, som är kirurg och fick jobb i stan fortare än kvickt. Under de 35 år han tjänstgjort på Livsmedelsverket har han många gånger stått i fokus för mediernas intresse i samband med alla ”matlarm”.
– Det brukar börja med en artikel i The Lancet eller British Medical Journal. Så uppmärksammar dagstidningarna, och reportrar ringer och frågar. Så hakar tv på, och jag får sitta i soffor och svara på samma frågor. Efter en och en halv dag är allting över.
– I dag ger jag mig inte oprovocerat in i debatter, men svarar gärna om någon skulle fråga.