Nu har det hänt. Det jag varit förberedd på. Nu är familjens äldsta medlem, en kär extramor, avliden. Bara veckan före sin 96-årsdag. En aktningsvärd ålder, kan man tycka. Och det var inte något oväntat dödsfall på något vis, men när det till slut blev verklighet så kom sorgen. Sorgen över den person som nu är förlorat, en mycket älskad kvinna. Hon var ett kitt i familjen och nu finns det alltså ett Före och ett Efter denna person. För det kommer ju en dag då de senaste åren inte är kvar som starkaste av minnen, utan i stället de många år då en stark och vital person fanns där för oss alla som nu saknar henne.
Just nu tänker man förstås på förlusten. Man är egoistisk. Man tänker på att det nu inte finns någon annan som är länken till familjens historia. Ingen finns kvar som minns mina föräldrars ungdom, mina första år, min uppväxt och min riktiga barndom. Ingen som minns pappas rally i Värmlandsskogarna. Handeln av frukt och grönt i Klarakvarteren. När mamma öppnade damfriseringen i Traneberg eller när farmor Selma, sur och arg, läxade upp de estländska flyktingarna som bodde på övervåningen i huset i Enskede.
Ingen som var med när det hände.
Nu har jag bara kvar det som återberättats för mig. Och ibland kan det till och med vara svårt att skilja på de egna minnena och de jag liksom ärvt av andra i familjen. Årtalen flyter samman och att ringa och fråga denna extramor när saker och ting i mitt liv hände är ju nu en omöjlighet. Vem är där att fråga?
I kvarlåtenskapen efter henne finns en liten bok. Dödsboken! I den antecknade hon allas födelsedagar och dödsdagar med fin och sirlig handstil. Vid någons dödsdag stod bara ett namn, årtalet då personen avlidit och sedan ett kors. Detta kors ritades även vid samma persons födelsedag, tillsammans med året personen avled. Detta så att man verkligen blev varse att man inte skulle ringa och gratulera på födelsedagen, för den personen skulle absolut inte svara.
”Är du inte lite morbid som antecknar det här. Med kors och allt?” sade jag en gång när boken kom fram i samband med ett samtal.
”Ne inte alls, svarade hon. Jag har ju alzheimer nu och er kan man ju inte lita på!”
Och det är ju alldeles korrekt. Hon var en väldigt praktiskt lagd kvinna! Och boken kommer inte att fyllas på. För vi som är kvar är absolut inte att lita på i detta fall.
Krönika