Viktigt med människor

Solveig Backlund är en person som alltid följt sina känslor. Som tonåring stegade hon upp till rektorsexepditionen och sade upp sig som elev eftersom hon kände sig orättvist behandlad.
Året var 1965, och det fanns fortfarande gott om fabriksarbeten i Sverige. Så tillsammans med en väninna flyttade Solveig Backlund till Linköping och började arbeta på en strumpfabrik, 16 år gammal.
- Det var ett trist rutinjobb, förstås, men det var just därför vi valde det. Vi ville inte riskera att bli kvar resten av livet.

Solveig Backlund arbetade med, formatering och paketering. Att formatera strumpor är i dag en högst exklusiv kunskap.
- Strumporna sattes fast på en ställning i en ångbadsmaskin, och det var förstås jätteviktigt att sömmarna satt rätt. Men det var ett själsdödande jobb, så när jag slutade där gick jag en kurs i omsorg i Hedemora. Jag har alltid tyckt om att arbeta med människor.

Därefter fick Solveig Backlund jobb på S:t Birgittas sjukhus i Vadstena. Hon var bara 17 år, så hon inte fick arbeta med mentalpatienterna där, utan jobbade i tvätten och på labbet.
Ofta är det en sällsam slump som avgör en människas livsöde. I Solveig Backlunds fall handlade om en resa till Hedemora som i stället slutade i Uppsala.
- På den tiden, 1968, kunde man ju lifta, och jag liftade överallt på den tiden. Jag skulle egentligen hem till Hedemora, men hamnade i stället i Uppsala. Där träffade jag en man jag blev förälskad i, och 27 november samma år flyttade jag hit till stan.

Hon började arbeta på Ulleråkers sjukhus, och gick 1969 mentalskötarkurs.
Solveig Backlund har alltid varit öppen för förändringar, och efter några år på Ulleråker kom hon in på sjuksköterskeutbildningen och utexaminerades 1980. Hon arbetade vid dåvarande Kronparken, men ville gå vidare.
- Det fanns aldrig tid över till samtal med de gamla. Jag kände att jag måste ha ett arbete där jag verkligen hade tid med människor.

Så hon vidareutbildade sig inom långvård, medicinsk rehabilitering och barn och ungdom.
- Sedan började jag som distriktssköterska.
Solveig Backlund var med när de första kvällspatrullerna öppnade i Svartbäcken-Nyby, och stortrivdes.
- Jag hoppade runt i poolen. Det var omväxlande och bra, och jag kände mig alltid välkommen. Dessutom behövde man aldrig bära med sig jobbet hem. När dagen var slut var också arbetet slut. Jag slapp den där otillfredsställande känslan av att inte hinna med.
Efter att ha jobbat i 15 år drabbades hon av utbrändhet, eller utmattningssyndrom, som det numera heteroch utbildade sig till rödakorslärare. Hon höll mängder av kurser i barnolycksfall, men framförallt utbildade hon människor i anhörigstöd, och anställdes på Röda Korset för att utveckla anhörigstöd..
- Jag har alltid varit intresserad av det. När den anhörige mår bra, så mår också den sjuke bra. Visserligen kan man aldrig riktigt sätta sig in hur en annan människa känner, men man kan i alla fall lyssna.

Vid det här laget hade hon fått en halvtidstjänst som samordnare mellan kommunen och frivilligverksamheten.
Tillsammans med Demensföreningen startade hon Anhörigcenter.
- Att ta steget över tröskeln och berätta om sina problem som anhörig kan vara svårt. Därför är Anhörigcenter en viktig verksamhet.
Sedan sex år tillbaka arbetar Solveig Backlund vid Migrationshälsan Cosmos, en vårdcentral för asylsökande personer. Den skiljer sig en hel del från traditionella vårdcentraler.
- Vårt uppdrag är hälsosamtal med asylsökande och anknytningsfamiljer i Uppsala kommun. Samtalen är frivilliga, men 98 procent kommer hit. Det är som en sorts allmän scanning där vi kollar vilka sjukdomar människor har, och vad för sorts stöd och hjälp de behöver. Vi sitter ofta i stödsamtal.

Hon blir allvarlig när hon berättar om de asylsökandes situation.
- Det är en fruktansvärd tid, med trauman från hemlandet och väntan på asyl. Ofta är det snabba puckar, med folk som står i dörren och har förlorat sitt insulin.
Solveig Backlund älskar språk och är en ivrig ordsamlare.
- Jag samlar på ord, ordspråk och dikter, och har hela datorn full. Det finns så mycket man kan finna tröst och glädje i, och ge vidare till andra. Ofta är det skrivna ordet ofarligare än det man faktiskt säger.

Viktigt med människor

Människor betyder mycket för Solveig Backlund. Sedan några år tillbaka arbetar hon med asylsölande personer vid Migrationshälsan Cosmos.