Kristina Viktorsson har varit veterinär sedan 2000 och driver sedan 2006 klinik i egen regi. Hon minns när hon som veterinärstudent fick lära sig att avliva husdjur.
– Det tog ett halvår innan jag kunde göra det utan att gråta. Även om jag fortfarande kan tycka att avlivningar är jobbigt så är jag nog lite mer professionell i dag.
Hur vet man när det är dags?
– Det är jättesvårt, i många fall är det en glidande skala eftersom det handlar om djurets livskvalitet kontra lidande. Både vi veterinärer sinsemellan och djurägare har egna tankar om var gränsen går. För många är det något väldigt ångestfyllt att sätta tid och datum för avlivning. Men för de allra flesta är det en lättnad när det väl är gjort, nästan som man kan se en tyngd falla från axlarna.
När man som djurägare väl har bestämt sig för att avliva och kommer till kliniken så börjar det praktiska. Dels fylls papper i för att säkerställa att det verkligen är detta djurägaren vill, men man har också att ta ställning till vad som ska hända med kroppen.
– Det finns två sorters kremering. Allmän, då får man ingen aska med sig hem, och separat då askan efter just ditt djur sparas. Sen finns det även de som tar hem kroppen okremerad, men det blir allt ovanligare.
För den som väljer att ta hem kroppen har Kristina Viktorsson tydliga instruktioner. Gräv minst 70 cm, strö över lite trädgårdskalk och lägg gärna några stora stenar över.
– Det har hänt att vi fått in hundar som har grävt upp ett avlivat djur och på så vis fått i sig avlivningsvätska och blivit sjuka. Det finns också exempel på när ägare kommit hem och hittat sitt avlivade djur på gräsmattan för att en räv har grävt upp kroppen. Så gräv ner ordentligt.
När pappersexercisen är avklarad och ägaren bestämt sig för vad som ska hända med kroppen inleds själva avlivningen. Först ges en lugnande spruta så att djuret somnar. Sen ges en spruta som söver djuret, ungefär på samma sätt som vid en narkos. Sist ges avlivningsvätska, även det är ett narkosämne, men som på grund av mängden får djuret att somna in för gott. Först stannar andningen och strax efter slutar hjärtat slå.
– Det sista som händer är att veterinären lyssnar på hjärtat för att konstatera att djuret verkligen har avlidit. Sen får man som djurägare sitta kvar så länge man känner att man vill och behöver.
Det är bra att förbereda sig på att det kan bli jobbigt, menar Kristina Viktorsson.
– Ta med en vän som stöd och, om möjligt, ordna så att du inte är ensam när du kommer hem. För många blir det här väldigt jobbigt, även en tid efter, men det går över.
Om barn bör följa med eller inte så är hennes erfarenhet att de klarar det väldigt bra.
– Det kan rent av vara jobbigare för barnen om de inte får vara med. Fantasin om hur en avlivning går till brukar överträffa verkligheten. Det är lätt att föreställa sig att det skulle vara något dramatiskt. Med några väldigt få undantag så går avlivningarna stillsamt till.
Avliva, låta somna in eller ta bort?
– Vi är lärda att använda ordet avliva för att undvika alla risker för missförstånd, men jag gör ändå inte alltid det. De här sakerna kan vara väldigt jobbiga att kommunicera, avliva kan låta så kallt och hårt. Så ganska ofta använder jag orden somna in.