På altanen hemma hos den billöse Jesper Bjurström ligger två oförklarliga bildäck och grumlar något bilden av en annars ordningssam och estetiskt lagd person. Men däcken spelar en viktig roll i hans liv, vilket vi ska återkomma till.
Jesper Bjurström växte upp i Eriksberg och gick i slutet av 70-talet högstadiet i Eriksbergsskolan. Tiden där minns han med en blandning av fasa och förundran.
– Det var riktigt tufft att gå i Eriksbergsskolan på den tiden. Det fanns skolkamrater som fick stryk varje dag. Våldet fanns där hela tiden.
Att lärartätheten var betydligt högre på den tiden var inget som märktes, lärarna var i lärarrummet och syntes aldrig på rasterna. Särskilt väl minns han en elev som brukade ta med sig en machete till skolan, som han hotade sina skolkamrater med.
– Och slöjdläraren lät honom slipa den på slöjdlektionerna. Det är sant, tillägger Jesper Bjurström, när han ser min klentrogna min.
I efterhand inser han hur starkt högstadieåren präglat honom. Han klarade sig i den hårda miljön genom att bli skicklig på att prata sig ur skarpa lägen. I stället var det betygen som tog stryk.
– Jag var inte nöjd med betygen, så jag kämpade på och höjde i alla ämnen. Om man tar tag i något är det alltid jobbigast i början. Sedan flyter det på, säger Jesper Bjurström, som även började styrketräna under högstadietiden.
Jesper Bjurström gjorde sin värnplikt på F16 som bilförare och skaffade sig samtidigt körkort ”med alla bokstäver”, inklusive busskort. Han var sedan i ett halvår civilanställd transportledare ute på garnisonen.
Att han utbildade sig till socionom var mest en slump:
– Om jag haft bättre självkänsla än jag hade på den tiden hade jag nog sökt en annan utbildning, kanske juristprogrammet.
Han tog sin examen i Örebro 1987. Parallellt med studierna jobbade han extra på Swebus, där han körde landsvägsbuss.
Arbetsmarknaden ropade efter socionomer, och hans första tjänst var på Eknäs ungdomshem utanför Enköping, där han jobbade i fyra år.
– Fast jag upplevde att det inte fanns någon medvetenhet kring behandlingen. Jag saknade respons och reflektioner över vad vi gjorde och hur vi gjorde.
I mitten av 90-talet började Jesper Bjurström som socialsekreterare i Uppsala.
När Knivsta blev egen kommun fick han tjänsten som chef för den nystartade individ- och familjeomsorgen där. Men han valde att sluta när tjänsten gjordes om.
– I stället fick jag 2003 en tjänst vid socialförvaltningens försörjningsstöd i Gottsunda.
I dag är han enhetschef i Uppsala. Han cyklar till sitt jobb varje dag året runt, och det händer att han lekfullt cyklar på bakhjulet, speciellt när han passerar skateboardrampen vid Kungsängsbron.
– Jag tycker det är så kul att se reaktionerna från skejtarna när de ser en gubbe med trenchcoat och portfölj cykla på bakhjulet. Jag gillar att leka och tror att man behöver det när man har ett så allvarligt jobb som mitt, säger Jesper Bjurström.
Andra glädjeämnen är motorcyklar och mc-racing.
– Jag ser gärna lopp på tv och skulle gärna lära mig köra. Men jag vågar inte för jag tycker det verkar för farligt. Däremot åker jag skidor utför, helst tillsammans med barnen.
Tillsammans med sina syskon har han en lägenhet i Lissabon och där tillbringar han gärna sina semestrar. Han trivs i Portugal och skulle inte ha något emot att bo där.
– Det är ett lugnt, vänligt land, med skönt tempo. Det är enkelt att vara där. Till våren ska jag lära mig portugisiska.
Och nu är det dags att de förbryllande bildäcken får sin förklaring. De utgör en del av hans träningsutrustning.
– Det är en lite udda träningsform, medger Jesper Bjurström, och berättar sedan hur han fäster däcken med klätterselar, greppar sina gåstavar och släpar sedan runt med däcken. Det är naturligtvis en anslående syn, och han får ofta uppmuntrande tillrop från folk i omgivningen.
– Alla förstår hur jobbigt det är. Jag brukar dra däcken i 6–7 km. Springer man en km med dem är man helt död efteråt, säger han belåtet.