Vi träffar Karin Kruse på Vaksala torg, alldeles utanför hennes arbetsplats på Vaksalaskolan. Hon presenterar sig kort och gott som Kruse och berättar att det egentligen aldrig är någon som har kallat henne för Karin.
– Kruse är så bra, inte minst för att det rimmar med buse.
I skolan undervisar hon i samtliga SO-ämnen och hon har vid det här laget hunnit varit lärare i 20 år.
– Fast lärare är inte något jag är. Det är något jag jobbar med och får pengar för att göra, förtydligar hon.
Att Karin Kruse valde att utbilda sig till just lärare hänger dock bra ihop med hennes syn på sig själv som ”så jäkla rik”.
– Du pratar just nu med en av världens rikaste människor. Jag behöver bara vrida på en kran för att få rinnande vatten, jag har mat i kylskåpet, fler vänner än ovänner och fler lyckliga än olyckliga dagar. Men mackan är inte jämnt bredd. Om jag är så här himla rik måste jag hjälpa andra som inte är det.
Ska det finnas mänskliga rättigheter måste de gälla alla, menar Karin Kruse, och när hon i 20-årsåldern kom till Uppsala började hon engagera sig i frågan. Efter att ha studerat religion började hon plugga juridik för att bli människorättsjurist, men ett möte under en ungdomskonferens i Kairo skulle påverka såväl hennes yrkesval som hennes liv i övrigt.
– När jag var i Kairo träffade jag på en fyraårig flicka med avskuren tunga. Hon och hennes tvååriga syster var ute och tiggde tillsammans. Jag tog med mig dem till en restaurang och lät dem äta tills de spydde. Sedan fick de äta ännu mer, ända tills de kunde behålla maten. Mötet fick mig att fundera mycket på hur jag egentligen skulle kunna förändra världen och jag bestämde mig för att göra det långsamt genom att bli lärare.
Efter konferensen fortsatte Karin Kruse till Israel, men det faktum att Irak precis hade invaderat Kuwait gjorde regionen orolig och hon tvingades åka hem till Uppsala. Hon var 25 år och tjatade sig till att få börja lärarprogrammet på en gång. Hon började engagera sig i flera internationella rörelser de kommande åren var hon med om många aktioner utomlands.
– Jag har varit jagad av nynazister i Prag, suttit fast i en båt på Nilens strand när polisen vägrade släppa oss därifrån och varit ombord på ett fartyg som var omringat av indonesisk militär i Östtimor, berättar hon.
Det sistnämnda inträffade efter en massaker på civila i Östtimors huvudstad Dili i november 1992.
– Jag följde med ett fartyg med en portugisisk studentorganisation. Vi skulle lägga kransar på en kyrkogård men de stoppade oss från att gå i land. Vi hade 17 militärfartyg och åtta helikoptrar omkring oss och fick Boforskanoner riktade mot oss. Sverige exporterade ju vapen till Indonesien.
Sedan hon skaffat familj och börjat jobba har Karin Kruse tagit det lugnare. Men det finns inte en enda av hennes över 2000 elever som har gått ut högstadiet utan att få höra berättelsen om de båda flickorna i Kairo.
– De brukar ha en massa frågor. Vad hände sedan? Hur gick det för flickorna? Men jag har ju ingen aning om de lever i dag.
Har din plan på att förändra världen långsamt fungerat?
– Ja, det tycker jag. Jag har gamla elever som forskar på cancerns gåta, politiskt engagerade gamla elever och sådana som jobbar med mänskliga rättigheter. Jag är väldigt stolt över dem alla, vad de än gör.
Genom sina egna eskapader har hon fått såväl många vänner runt om i världen som ett rejält lager med anekdoter.
– Min man och mina barn har tjatat på mig om att det är dags att jag skriver ned alltihop. Vi får se om jag orkar. Men då måste jag nog sluta mitt heltidsjobb.