Hjälpsamhet och nytta är två honnörsord som dagens jubilar Leif Bolander gärna använder, ofta i kombination med ett varmt leende. Han är född i Vadstena och bodde i Kalmar fram till 1951 då familjen flyttade till Stockholm. Han gick i Kungsholmens läroverk och spelade fotboll, bordtennis och handboll i Stockholmspolisen.
– Jag spelade ända tills jag var runt 25 år, säger Leif Bolander, som belåtet noterar att bollkänslan har gått i arv. Hans äldsta döttrar var framgångsrika inom dambasket på allsvensk nivå, och flera av barnbarnen spelar också basket.
Efter studenten 1958 läste han juridik i Stockholm, men hoppade av efter att ha fått jobb på Skandia. Där kom han att specialisera sig på försäkrings- och skaderätt. Han träffade sin blivande hustru (som avled för tolv år sedan), gifte sig och flyttade till Uppsala.
– Våra första tre barn kom tätt. När vår son var 14 månader föddes hans tvillingsystrar, så under en period hade vi tre blöjbarn, säger han, och berättar målande om hur den fulladdade Blöjbussen landade sin last hos familjen. Flerhandikappade dottern Anna föddes sex år senare. I dag bor hon själv med assistent tre kvarter från sin pappa.
– Det har varit en fantastisk resa att få följa henne, säger han varmt.
1965 fick han en tjänst i det då nybyggda Skandiahuset i Uppsala, och har sedan dess bott i stan. Efter sju år där blev han ”risk manager” – ansvarig för all försäkringshantering och skadereglering – på Diös som då var landets fjärde största byggföretag.
– Det var en oerhört spännande och lärorik tid, den mest utvecklande i min yrkeskarriär.
I oktober 1973 startade han Sveriges första fristående konsultfirma i försäkringsbranschen. Att starta eget var inget lätt beslut, och han kände ofta fjärilar i magen. Han hade ju hustru och tre barn, kedjehuset i Valsätra och sommarstugan i Roslagen att tänka på.
– Jag hade magkatarr de första två veckorna som egenföretagare. Men jag fick Diös som kund, och det kändes som en viss säkerhet, säger Leif Bolander som sedan drev företaget Bolander & Co i 40 framgångsrika år som specialist inom skadeförsäkring och som försäkringsmäklare.
Han säger insiktsfullt att han förstår att många tycker försäkringsjobbet verkar tråkigt, men talar entusiastiskt om hur mycket han gillat sitt yrke – och gläder sig åt att sonen tagit över.
– Jag har arbetat i branschen i mer än 50 år och jobbat med allt från storföretag till privatpersoner med varierande försäkringsbehov och alla typer av skador. Som försäkringsman kommer man i kontakt med alla kategorier av företag och människor inom de mest skilda verksamhetsområden. Det har varit fascinerande! Hela tiden har jag arbetat för försäkringstagarna mot bolagen. Jag ser en nytta i att hjälpa människor som annars riskerar att hamna mellan stolarna, säger Leif Bolander, som fortfarande biträder vänner och bekanta som ”råkat illa ut”.
I mitten av 1970-talet började han engagera sig i Föreningen för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna, FUB. Framför allt har han lagt ner mycket tid på kurs- och lägergården Tallkrogen i Björklinge, tidigare sommarkoloni men numera med året runt-verksamhet, som han varit med om att bygga upp. I dag handlar engagemanget mycket om kommunens sätt att bedriva daglig verksamhet för de mest vårdkrävande.
– Man snålar på resurserna och stänger vissa verksamheter, som Lusthuset på Fyrisvallsgatan på grund av brist på medel, dundrar han.
För snart åtta år sedan hände något verkligt dramatiskt. Han fick hjärtstopp utanför gamla LundeQ-huset vid Östra Ågatan och han föll livlös ner på gatan. Men Leif hade sådan tur att han ramlade framför fötterna på sjukvårdaren Jan Wennman som hade en andningsmask i ryggsäcken. En uppmärksam bankanställd såg vad som hänt, och larmade en av bankkunderna som råkade vara Uppsalaläkaren Staffan Meurling.
– Staffan är en av mina rotarykamrater men kände nog inte igen mig i snömodden. Gemensamt räddade de livet på mig. Då var det bara tre procent av alla som fått hjärtstopp utanför sjukhuset som överlevde. Jag har mycket att vara tacksam för, säger Leif Bolander som inte minst uppskattar att ha en stor familj.
– De många födelsedagsfirandena gör att vi kommer samman åtminstone 20 gånger om året. Men denna gång reser vi bort och samlar familj och nära vänner helgen därpå.