När Helén Jansson Mooney skulle välja gymnasielinje tvekade hon länge mellan frisörprogrammet och fyraårig byggteknisk linje. Ända in i det sista var hon i valet och kvalet, men har aldrig ångrat sitt val.
– Jag älskar mitt jobb, jag älskar att jobba med människor. Efter 21 år går jag fortfarande med lätta steg till jobbet. Tänk att ett val man gjorde som 16-åring kunde bli så rätt. Frisöryrket är nog ett av de tacksammaste, roligaste och mest uppskattade yrkena som finns.
Helén Jansson Mooney är född och uppvuxen på Arngrims gränd i Gamla Uppsala. Än i dag känner hon starkt för området, och det var därför hon valde att driva sitt företag i Nyby. Dottern Eira går i Gamla Uppsala skola, i samma röda, idylliska skolhus som hon själv.
– Mormor var ofta hemma hos oss och hjälpte till när jag var barn. Vi fick ha henne hos oss ända tills hon blev 95 år – det var fantastiskt att få lära känna henne när jag blev vuxen.
Helén Jansson Mooney trivdes i skolan och hade lätt för sig. Som sjuåring greppade hon för första gången ett bowlingklot och fastnade för sporten.
– Mitt första klot slungade jag i S:t Pershallen. Pappa var tränare för bowlingklubben och jag började hänga med dit. Som 16-årig var jag licensierad spelare. Jag har aldrig gillat sporter där man springer sig flåsig, säger Helén Jansson Mooney, som varit lagkapten för UBC 90 och spelat division I-bowling.
Just nu är bowlandet inte högprioriterat, men även om hon har tidsbrist just nu är bowlingen inte lagd på hyllan.
– Någon gång ska jag ta upp bowlandet igen. Känslan sitter starkt rotad, men var sak har sin tid. Bowling är kul för att det är både en individuell sport och en lagsport. Viktiga egenskaper hos en bowlare är mental styrka och förmåga att fokusera. Långa armar, för pendelrörelsens skull, är också bra att ha.
Efter att ha kommit in på frisörprogrammet gick hon Linnéskolan 1986-89, och gjorde ettårig praktik på en frisersalong där hon senare fick anställning. När Helén Jansson Mooney var 23 dök möjligheten att starta eget upp. Både hon och en kollega ville ”röra på sig”, och slog till efter att ha sett en annons om en lokal i Nyby centrum.
– Vi öppnade i oktober 1993. Från första dagen har det varit full fart. Det var hur tacksamt som helst att öppna salongen; alla som bodde i området var så glada och tacksamma över att det blev lite liv i centrum igen.
Kunderna är i alla åldrar (”från 2 till 92”), både män och kvinnor. En hel del är stammisar som hon känt i många år. De känns mer som bekanta än som kunder, och hon har under åren fått veta mycket om deras liv under åren, om dödsfall, giftermål, födslar och skilsmässor.
Det roligaste momentet i jobbet är när en kund vill ha en helhetsförändring:
– Jag tycker om att få klippa och färga, göra både rubb och stubb. Det är roligt att jobba med färg och form, att ”sätta rätt frisyr på rätt människa”. Men i alla lägen är det mötet med människor, kommunikationen, som är det viktiga.
Trots att tillvaron ibland varit tuff – kvinnliga, ensamstående frisörer som är egenföretagare kan till exempel inte unna sig någon längre föräldraledighet eller ta vab-dagar hursomhelst – känner hon stark glädje i jobbet.
– Jag är tacksam över att jag förskonats från arbetsskador fast jag har jobbat i så många år. Jag har nästan aldrig värk, fast kan ibland känna mig trött i skulderbladen. Jag försöker tänka ergonomiskt, sitta ner ibland när jag jobbar, ha rätt skor. Men jag har sett kolleger som slitits ut av jobbet. Den krassa sanningen är att få frisörer orkar arbeta tills de fyller 65.