Men Jaqueline Maier Chávez mötte ett annat Sverige när familjen 1989 flyttade från Nicaragua till Luleå.
– Vi kom dit 13 januari och det rådde full snöstorm. Temperaturskillnaden var 60 grader. Jag kunde aldrig tänka mig att Sverige ibland såg ut på det sättet, säger Jaqueline Maier Chávez, som just skulle fylla 15 och var på tonåringars vis förfärad över situationen. Hon vägrade en tid tala svenska trots att hon kunde lite svenska som hon lärt sig på Svenska skolan i födelsestaden Managua. Där hade hon sina kompisar och sin älskade dansakademi.
– Så togs hela tillvaron ifrån mig. Det var hemskt jobbigt.
Men gradvis blev livet bättre. I Luleå fick hon nya kompisar, tog upp dansen igen, började träna och tävla i karate, och blev en ambitiös skolelev som alltid strävade efter att bli bättre.
– Gå gymnasiet? Självklart! Universitetet? Absolut!
Alla delade inte hennes entusiasm. När hon full av iver och idéer träffade sin syokonsulent för att få råd om vad hon skulle läsa fick hon höra att hon ”skulle passa jättebra som städerska”.
– Det glömmer jag aldrig! När jag fick mitt magisterexamenbevis hade jag lust att kopiera det och skicka det till syokonsulenten, säger hon.
Hon träffade sin blivande man när hon var 18 och på väg hem från karateträningen. Där stod han vid en busshållplats och sa hej på spanska.
Som en anständig flicka hälsade hon givetvis inte tillbaka, men tog reda på vem han var genom skolkompisar med ursprung från Latinamerika – det fanns inte så många invandrare i Luleå då.
– Det var kärlek vid första ögonkastet. Hans familj bodde i Uppsala, så det var bra att jag kom in på utbildningen på Uppsala universitet, säger Jaqueline Maier Chávez som efter att ha börjat orientalistikprogrammet övergick till spanska, svenska, Euroculture och utvecklingsstudier – ett ämne som berörde henne starkt med tanke på den egna bakgrunden.
1995 fick hon ett Sidastipendium för att resa till Guatemala, som då fick biståndspengar från Sida för att förbättra återanpassningen av gerillasoldaterna i samhället. Hon skrev om återanpassningen av kvinnliga ex-gerillasoldater. Under tre månader reste hon runt i olika läger och intervjuade kvinnorna, representanter för Non-governmental organization, FN-organet UNDP och representanter för mayaindianerna. När Jaqueline Maier Chávez lämnade universitetsvärlden hade hon en fil mag i utvecklingsstudier och en magisterexamen i freds- och konfliktforskning. Hon läste dessutom en mängd andra ämnen på universitetsnivå.
– Nyfikenhet och vilja att lära mig är mina drivkrafter.
Hon fick jobb på Proffice 2003 och det var på så vis hon hamnade på Fresenius Kabi i Uppsala, som tillverkar näringslösningar och narkosmedel. Där är hon i dag produktionsingenjör med ansvar för bland annat analyser och process- och arbetsmiljöförbättringar.
– Det bästa med jobbet är samspelet och dynamiken. Jag älskar att stå framför människor och lyssna på vad de anser och vill, säger Jaqueline Maier Chávez som tidigt engagerade sig i fackliga frågor på jobbet. Bakgrunden till hennes engagemang är uppväxten i Nicaraua:
– Jag såg och upplevde många orättvisor i samhället. Det tvingade mig att mogna fort. Sedan dess har jag varit engagerad. När jag var yngre ville jag bli politiker, ambassadör eller diplomat.
Sin lediga tid ägnar hon främst familjen.
– Det är kul att resa och umgås med barnen nu när de är lite äldre. Jag kan koppla av och njuta tillsammans med dem på ett annat sätt än när de var små. Läsa och träna är också viktigt. Jag får abstinens om jag inte har någon bok på gång, och ser det som en utmaning att läsa dem på olika språk, inte bara på svenska.