Inte förrän hon närmade sig 50 och han 80 kände hon sig färdig för att spela in hans dikter. Mycken vånda ligger bakom den nysläppta cd-n där Emma Tranströmer sjunger texter av pappa Tomas.
– Jag ville ha en egen plattform först, förklarar hon när vi träffas för intervjun som råkar infalla samma dag som första skivrecension har kommit. Kritikern har varit lyrisk och Emma Tranströmer lyser av glädje.
Den egna födelsedagen kommer lite i skymundan av allt som händer just nu. I lördags var det stor skivrelease och samtidigt en hyllning från Västerås stad till Tomas Tranströmer i Västerås konserthus.
– Jag sjöng och höll hyllningstal till pappa. Ja, det har varit mycket runt allt, och idel jubileum, säger Emma Tranströmer som varit ute med en Frödingturné apropå 100-årsdagen av skaldens dödsdag. Nu senast medverkade hon i Setterlindfestivalen i Strängnäs (20-årsminnet av Bo Setterlinds död) tillsammans med Ylva Eggehorn, Niklas Rådström och Lars Gustafson.
Hon är djupt intresserad av politik och försöker fungera som ”kulturpolitisk lobbyist”.
– Det är mycket i samhället jag reagerar på. Det är lätt att tappa fotfästet, ryckas med i det ytliga. Genom mina musikprogram vill jag vara motkraft till den kommersiella kulturen som jag är så trött på. Min ambition är att hjälpa människor att göra inre resor snarare än yttre.
Sina första tre år tillbringade hon bakom fängelsemurarna till anstalten Roxtuna utanför Linköping, där Tomas Tranströmer var fängelsepsykolog. När hon var tre flyttade familjen till Västerås. Några år senare fick Emma Tranströmer diabetes.
– Jag fick veta att jag kanske inte skulle bli mer än 25 – faktiskt främsta anledningen att fira 50, för nu jag har levt dubbelt så länge som det sades då.
Som barn var hon medveten om att hon skulle dö tidigt.
– Det har präglat mig och gjort att jag verkligen har LEVT hela tiden. Men inte förrän jag fick min dotter insåg jag fullt ut vilken oerhörd press detta innebar för mina föräldrar.
Hon ville tidigt bli journalist, inte främst för att hon var duktig på att skriva uppsatser i skolan, nej Emma Tranströmers journalistiska dröm handlade om att granska makthavare och kämpa mot orättvisor i samhället.
– Jag var rättrådigheten själv. Efter några år i branschen lärde jag mig att det inte går till riktigt så. Journalistiken gjorde mig frustrerad. Jag fick inte plats med mitt hjärta.
Ungefär i den här vevan uppmuntrade hennes nära vän Håkan Parkman i Uppsala henne att börja ta sånglektioner. Det ”öppnade valv efter valv” inom henne. Strax efter den uppmaningen dog Håkan Parkman. Sånglektionerna blev då ett sätt att bearbeta förlusten.
I dag har Emma Tranströmer varit frilansande artist i 15 år.
– Det blev musiken även om det aldrig var tänkt som yrke. Och nu sitter jag här och har gett ut en skiva på ett av Sveriges finaste grammofonbolag, säger hon nästan förundrad.
Hela tiden har hon samarbetat med pianisten Andreas Kreuger, som hon kärleksfullt beskriver som en underbar musiker att samarbeta med.
– Vi har jobbat tillsammans i 15 år, ännu ett jubileum.
Yrkesmässigt beskriver hon sig som en arbetsperfektionist som aldrig blir nöjd.
– Det är skittrist, men samtidigt tror jag att det gör att man utvecklas, säger Emma Tranströmer som närmast konserterar i Katarina kyrka i Stockholm i maj. Sedan väntar en försenad födelsedagsresa till Venedig.