– Vykort är en del av vår samtidshistoria, budskap från en annan tid, och vi tycker det är vansinnigt spännande att botanisera på mässor, säger Benny Kullinger som är ordförande i Upplands vykortsförening där hustrun är sekreterare.
Vykortet har mött ständiga hot i form av modern teknik. Många trodde att folk skulle sluta skriva vykort när telefonen blev var mans egendom - och vem behöver skicka vykort från utlandssemestern när man lika gärna kan uppgradera sin facebookstatus? Mycket riktigt protesterar paret Kullinger mot denna hädiska fråga.
– Det finns ett stort och ökande bildintresse och historieintresse i samhället samtidigt som hembygdsföreningarna har framtiden för sig. Och många av oss som är födda på 40-talet har fått tid över och är vana att ta för oss, säger Benny Kullinger som gärna samarbetar med hembygdsföreningar, bland annat som föredragshållare.
– Vi behöver historien för att kunna skapa en bra framtid. Den bygger ju på erfarenheter av det som hänt tidigare.
Det första svenska topografiska vykortet gavs ut 1887, i samband med invigningen av Universitetshuset i Uppsala. I samma veva gavs det ut ytterligare två motiv: Rådhuset och Stora Torget samt en vy från söder med en klassisk Uppsalasiluett: Slottet, Akademiska sjukhuset och Domkyrkan.
– Överhuvudtaget var dokumentation av hembygd, gator och byggnader vanligt på vykort, liksom återgivandet av stora händelser eftersom media inte fanns på samma sätt som nu. Vykorten kunde skildra allt från den stora översvämningen på Skolgatan i början av seklet till invigningen av Sten Sture-monumentet 1912, säger Gunilla Kullinger.
Vykortets storhetstid var 1900-talets första hälft, och förlagen anställde till och med särskilda fotografer med uppdrag att fotografera ”vyer” och händelser. Att framställa vykort var annars en del av inkomstkällorna för vanliga fotografer.
Vykortet hade sin stora boom under de två första årtiondena på 1900-talet. Förklaringen var dels att det var ett nytt ”modernt” fenomen, dels den mera prosaiska förklaringen: en portosänkning till fem öre per kort.
– På den tiden var det fem postturer om dagen. Man kunde alltså på morgonen bestämma träff med någon kl 14, och få svar redan samma dag, säger Benny Kullinger och njuter av min förvåning.
Före 1905 var det inte tillåtet att skriva någonting annat än namn och adress på kortets baksida, detta för underlätta för brevbäraren. En del kort hade därför en bred marginal på bildsidan där man kunde skriva ner några rader.
– Om man postade till någon i samma stad skrev man adress ”om den kan uppgifvas” och i stället för namnet på orten skrev man ”Här”.
– Ja, och så la man kortet i en särskild brevlåda för den lokala posten, säger Gunilla Kullinger..
Uppsala vykortsförening (UVF) bildades 1989 och firar i år 25-årsjubileum. Föreningen har runt 300 medlemmar, och har närapå riksstatus eftersom runt hälften av medlemmarna bor på annat håll än i Uppland. Förutom medlemsmöten och studiebesök arrangerar UVF två mässor per år, härnäst i Valbo i oktober, och ger ut vykortstidningen Kort-Nytt fyra gånger om året.
– Vår ambition är och har varit att bli fler medlemmar och bygga ut föreningen. Jag jobbar mycket med webbsidan för att vi ska bli aktivare på nätet, säger Benny Kullinger.
Makarna Kullinger samlade böcker och kartor innan de gav sig på vykorten, och har i dag en av stans största privata samlingar Uppsalalitteratur. För tillfället har paret runt 40 000 registrerade vykort i speciella arkivbeständiga vykortslådor och i plastfickor i stora pärmar. De berättar om den starka sociala gemenskapen med andra samlare: okomplicerade trevliga människor som alla drivs av en och samma sak - jaktinstinkt.
– Det är faktiskt väldigt trevligt att jaga, och att hitta också, förstås. Jakten driver många vykortssamlare, speciellt om man jagar en lucka i en serie. Fast när samlingen är full så är det inte lika roligt längre. Då gäller det att hitta nya samlarområden, säger Gunilla Kullinger.