Det är inte bara UNT:s reporter som har gjort förhandsresearch inför intervjun. Henrik Pelling har googlat sig själv, något som för en läkare inom psykiatrin ibland kan leda till tråkiga överraskningar.
– Det är många som mår dåligt eftersom deras barn mår dåligt. Men jag hittade ingenting negativt skrivet om mig, konstaterar han.
Vid 70 års ålder är han fortfarande yrkesaktiv, men har trappat ned till 25 procents tjänst. En vecka i månaden bor och arbetar han på Gotland.
– Det har jag gjort ganska länge. Det är lagom stort där och lättare att få till samverkan mellan olika aktörer. De har ju inget landsting utan är bara en kommun, säger Henrik Pelling, som själv är född och uppvuxen på ön.
Att han skulle läsa medicin bestämde han tidigt och att det skulle bli i Uppsala var också självklart.
– Det gör ju alla gotlänningar. Här finns Gotlands nation som man kan träffas på, det kände man ju till.
Barnpsykiatrikarriären började i mitten av 1970-talet på Kronåsens sjukhus på Ulleråkerområdet. På avdelningen fanns autistiska barn som vistades där permanent.
– Barnen hade lagts in på institution långt från sina föräldrar. Vi trodde ju att det var föräldrarna som var problemet. Det tog väldigt lång tid för oss att fatta att vi hade haft helt fel. Det är så självklart i dag, men vi trodde på det vi gjorde då. Det var först 1990 som vi fick signaler från USA om att tidiga insatser kunde få de här barnen att fungera otroligt mycket bättre, berättar han.
Henrik Pelling pekar på flera missar som psykiatrin har gjort under den tid som han har jobbat där. Som att slösa tid på att diskutera om barnens problem beror på arv eller miljö och lägga för mycket tid på att göra utredningar istället för att sätta igång med insatser.
– Tidiga insatser i samverkan och integrering med andra, det är ledstjärnan för mig. Vi inom psykiatrin kan ju bara göra en liten del, säger han.
På mitten av 1990-talet blev de neuropsykiatriska funktionshindren ett viktigt arbetsområde för barnpsykiatrin. När ADHD upptäcktes insåg man att många patienter hade kombinationer av flera olika diagnoser och när det gällde Tourettes syndrom och OCD (tvångssyndrom) var de underdiagnostiserade.
– En så enkel sak som OCD, där det finns effektiv behandling, upptäcktes inte eftersom kunskapen var för dålig även inom vår egen organisation. Men där fick vi väldigt stor hjälp av UNT som hade en artikel om en flicka som tvättade sig tvångsmässigt och då började folk söka.
Mellan 1993 och 2006 var Henrik Pelling klinikchef vid barnpsykiatrin, BUP, på Akademiska sjukhuset. Men han såg till att fortsätta att ha patienter, och han ifrågasätter de många ”idiotiska ledarskapsutbildningar” som han tvingades gå under perioden.
Under samma period var han engagerad i de barn som mådde psykiskt dåligt på flyktingförläggningen i Gimo och hans engagemang för utsatta barn avspeglas även i hans arbete i Palestinagruppen där han och barnläkaren David Henley sedan många år tillbaka regelbundet besöker och aktivt stöttar ett projekt i Gaza.
Henrik Pelling är en stor anhängare av den senaste tidens utveckling med självdiagnostisering och möjligheter till psykiatrisk hjälp via internet. En revolution för psykiatrin ser han också i forskningen kring Pandas, som innebär att sjukdomar i immunsystemet kan ge människor psykisk sjukdom.
– Nu kommer vi att kunna mäta mycket mer än vi gör i dag. Det ger enorma möjligheter. Det är faktiskt nu jag skulle ha velat börja min karriär. Så tycker jag att du kan avsluta artikeln.