Rubriken tarvar en förklaring. När dagens jubilar Robert Sund fyllde 50 stod det att läsa om honom i hembygdens tidning: ”Han är en av landets lyckligaste.”
Han tror att detta kan vara sant, men tillägger att man dessutom ”forskat fram” att medelålders körsångare är de mest harmoniska människor som finns.

Robert Sund är uppväxt i Sandviken, där hans pappa arbetade ”på bruket”, Sandvikens Jernverk, och mamman var hemmafru.
Hans musikaliska influenser var skiftande. Han hade börjat spela piano vid sexårsåldern och började spela trumpet vid tio.
– Pappa spelade bastuba i Sandvikens Järnvägs Musikkår och där fick jag som 12-åring vara med och spela cymbal och avancerade till bastrumma och senare till ventilbasun. En av fördelarna med det var att vi fick spela på alla Sandvikens AIK:s hemmamatcher i fotboll, sedan se matchen och dessutom fick vi lite betalt.
– Sedan blev jag intresserad av jazzmusik och lärde mig spela alla trumpetsolona till de skivor jag spelade hemma, minns Robert Sund.

Detta intresse utvecklades när han var 14 och började spela med i, och arrangera för, ett gäng som spelade den tidens dansmusik, det vill säga jazzbesläktade evergreens, runt om i Norduppland, Hälsingland och Gästrikland.
Efter studenten på latinlinjen kom han efter värnpliktstjänstgöring i Gävle till Uppsala, fast besluten att bli språklärare.
– Jag började läsa engelska, men tyckte att det var så teoretiskt. Då träffade jag också Margareta, som läste psykologi, så jag började läsa det jag med. Och på sidan om läste jag musikvetenskap. Det blev en fil mag till slut och jag fick biträdande psykolog-kompetens, säger han.

Men allt var inte bara studier. Under studenttiden fick han till exempel upp ögonen för sången.
– På nationen (Gästrike-Hälsinge) träffade jag bröderna Frisk, och ”Kaggen” (Kurt-Åke Frisk) ville starta en sånggrupp, det som så småningom blev Kvintetten Olsson. Jag spelade piano, men de ville att jag skulle sjunga också. Det lät ju hemskt! De var på mig hela tiden. De andra i gruppen var ju alla OD-ister, så 1964 prövade jag in i både Allmänna Sången och OD. Jag kom till min stora förvåning med i Allmänna Sången och så småningom också i OD, berättar Robert Sund och lägger till att han också tog sånglektioner för den legendariska sångpedagogen Aida Callerheim.

Han tog över GH-kören efter ”Kaggen” Frisk och fick efter en tid vara repetitör åt OD, där han sedan också valdes till vice dirigent. Under en turné med OD i USA 1970 fick han så meddelandet att han utsetts till dirigent för Allmänna Sången.
– Då jobbade jag som psykolog i Stockholm. Men jag kom på att om jag skulle dirigera Allmänna Sången och OD så måste jag ju lära mig lite. Så jag sade upp mig från mitt jobb, till svärmors förtvivlan, och började, egentligen överårig, på Kungliga Musikhögskolan och fick ta studielån igen, minns han.

Där fyllde han i alla sina ”luckor” i sitt musikaliska vetande, teoretiska och praktiska, och sjöng i Eric Ericsons olika körer, i Kvintetten Olsson, skrev arrangemang för OD, Allmänna Sången och kvintetten.
Resten av Robert Sunds musikaliska karriär är välbekant: han var musikkonsulent och körledare i Uppsala 1975–2007, OD:s dirigent 1985–2008, han grundade damkören La Cappella, var lärare i kördirigering och ensembleledning vid Musikhögskolan och var förbundsdirigent i Sveriges Körförbund. Samtidigt har han varit gästdirigent och lett kurser inom och utom landet.
– Det har ju visat sig att det där med pension är lite lögn, kalendern är full till 2014, sammanfattar han sin nuvarande tillvaro.

Han vill egentligen inte beskriva sig själv, men försöker med adjektivet ”anspråkslös”.
– Men det håller ju inte, nu när jag just håller på att förbereda en jättekonsert i Universitetsaulan, där jag skall leda alla mina ”gamla” körer och bara framföra egna kompositioner och arrangemang. Det är ju den verkliga egotrippen, suckar Robert Sund, men på ett ganska belåtet sätt.