– Ett sånt här ser man inte varje dag. Hör hur det surrar därinne när jag lägger handen ovanpå. I boet finns förutom humlor en massa andra smådjur som utför en mängd nyttigheter. Samspelet i naturen är häftigt!

Så har han också naturen inpå knutarna. Baksidan av den kuperade tomten öppnar sig oväntat mot skog och äng. Han gillar inte motorgräsklippare utan nöjer sig med stigar gjorda med handjagare. Han låter gräset växa och slår med lie en gång om året. Sedan hässjar han höet, som nu ligger i ett förråd i väntan på att bli kaninmat. Här i trädgården finns fågelholkar och ”bi-batterier” i olika storlekar och utföranden. I sitt kök har han en artlista och har hittills prickat av 70 fågelarter på tomten.

– Jag har också sett småvessla, och hustrun och jag kunde med kikare följa en mård här nästan en timme. Troligen var den på jakt efter ekorrarna som bor i tornsvaleholken, säger Mattias Iwarsson som inte är odelat positiv till de båda unga grävlingarna som bor under ett uthus, med tanke på att de kan flytta in under boningshuset och underminera det.
– Fast jag hoppas på att de ska lära sig att ta mördarsniglar.

Han tillbringade sina första tolv år i Lindesberg, där pappa var rektor och mamma lärare. Han beskriver orten som ett Idyllien med stark social kontroll. Familjen bodde nära en bondgård med häståkeri, och han hjälpte till att mocka efter hästarna och rykta dem. Hela familjen var intresserad av naturen. Storebror ringmärkte fåglar, hans pappa körde omkring med Almqvists flora i handskfacket, och hans mamma älskade trädgårdsblommor. Själv jobbade han idogt i familjens trädgård.

Som pojke drömde han om att bli konservator, inspirerad av en sådan i Gusselby utanför Lindesberg.
– Jag fick vara med när han jobbade, och lärde mig att flå fåglar och dissekera huggormar. Alla ormens organ var långa och smala. Men hjärtat var litet.

Han läste in en fil mag i botanik, zoologi och kemi i Uppsala. Han tänkte doktorera men på 70-talet var doktorandanhopningen stor, så han la planerna i skrivbordslådan till 2002 då han tog licentiatexamen. 1980 fick han tjänst som akademiträdgårdsmästare och senare trädgårdsintendent vid Botaniska trädgården och Linnéminnena. Under den här perioden genomförde han flera fältresor i Afrika. Det har resulterat i medverkan i fyra internationella afrikanska floror som tillsammans täcker en stor del av kontinenten, från Eritrea i norr till Sydafrika. Arterna är medicinalväxter, en är sommarlejonöra som växer nu i hans trädgård och kan odlas som utplanteringsväxt.
– Släktet leonotis har jag ägnat åtta års forskning.

Lika kärleksfullt visar han sin samling saintpaulior som han själv är pappa till. De blekblå hybriderna har kommit till genom medvetet korsade arter och frösådd.
Mattias Iwarsson är sedan många år äppelbestämmare under de populära äppeldagarna i september vid Linnés Hammarby. Sedan 20 år har han hållit kurser i botanik på Gotska Sandön och på Högfjällspensionatet Fjellnäs. De som mött honom i sådana sammanhang beskriver honom som en folkbildare av stora mått, kunnig och entusiasmerande.
2004 blev han konsulent vid Centrum för biologisk mångfald, där han fortfarande jobbar. Under åren har han skrivit och varit redaktör i många böcker, förutom de afrikanska flororna bland annat ett kulturväxtlexikon och praktverket etnobiologi i Sverige i tre delar. Förutom äpplen är träd ett specialintresse.

– Jag har en liten arborist i mig och får ibland förfrågningar och tips. Om det handlar om udda träd åker jag gärna och tittar.
Resultatet kan ses i den mikroförökning av udda björkar som han skapat utefter Thunbergsvägen i Botaniska trädgården: björkar med pyttesmå blad eller extremt tjocka stammar, eller björkar som har bladen kvar om vintern.

Som den outtröttlige folkbildare han är har han startat eget, Mattiasbiologi.se för att fortsätta sprida kunskapens ljus genom föredrag, guidningar och resor – nu närmast till Sydafrika i november.
– I år firar jag inte bara födelsedag. Jag firar också 40 år med min älskade hustru.

Paret lärde känna varandra under gymnasieåren. De gick i olika skolor, men var båda medlemmar i Frikyrkliga gymnasistföreningen.
– Första gången vi träffades bjöd jag ut henne på orrspel. Jag höll på att ta död på henne, för dels var hon förkyld, dels hade hon seglarstövlar i en meter djup snö. Men vi gjorde upp en liten eld och sedan satt vi och beundrade orrspelet tillsammans.