Som sexåring drömde Lars-Ove Sjöstedt om att bli missionär, efter att ha deltagit i ett väckelsemöte med en tillrest tanzanisk predikant.
– Till sist frågade han församlingen: ”Vem vill följa med och sprida evangeliet”? Jag var eld och lågor. Kanske var det ett frö till mitt internationella engagemang senare i livet, säger Lars-Ove Sjöstedt och skrattar.
Hans mamma var lärare, och pappa predikant inom EFS, som sedan tog en teol kand och blev präst i Svenska kyrkan. Barndomen präglades av många flyttar; Kungsgården, Nordmaling, Hargshamn, Uppsala och Ånge.

När han i dag reflekterar över uppbrotten tycker han att de varit på gott och ont.
– Jag har till exempel ingen ”hembygd”, men samtidigt har jag lärt mig att knyta kontakter och lärt mig att anpassa mig till nya sammanhang. Mina farbröder, fastrar och kusiner var viktiga och utgjorde en sorts bas. Fast många personer försvann ur mitt liv eftersom vi flyttade så ofta.

Lars-Ove Sjöstedt trivdes i skolan och hade lätt för att lära. Han tyckte om att prata med vuxna, vilket gjorde honom lite udda i andra barns ögon.
– Det som ”räddade mig” var nog att jag var duktig i gymnastik och fotboll.

Präst ville han verkligen inte bli när han blev stor.
– Kanske var det för att syföreningstanterna klappade mig på huvudet för att jag sjöng så vackert och sa: ”Du ska förstås bli präst som pappa”.
Ett tag tänkte han läsa juridik, eller rentav utbilda sig till polis. Så här i efterhand tror han att de planerna nog aldrig var riktigt på allvar.
– Det föll sig naturligt att ändå bli präst. I grund och botten kunde jag inte känna på samma sätt inför andra yrken. Det var inget som lockade på allvar.

Som kristen valde han inte vapenfri tjänst, utan gjorde lumpen som kustjägare.
– Jag resonerade som så, att om det blir krig borde Sverige försvaras. Då kan man ju inte bara sitta och tycka att andra ska göra det, utan ta ett ansvar själv.

I dag är han ”prästen mitt i byn”, och interagerar på många sätt med samhället.
– Människor är viktiga i mitt liv, och kyrkan förstås. När det är söndag vill jag gärna få gå i gudstjänsten. Det är en prägling sedan barndomen. Det känns fattigt om jag inte gör det, det hör liksom till livet.