Insändardikt
Vi gick ut genom dörren en tisdag klockan elva
tänkte att vi kanske då på ica kan va själva
Vi skulle ut och handla, inte hitta på nåt bus
helt enkelt ut och köpa lite mjölk och kanske snus
På affären var det folktomt vi kunde andas ut
vi vill ju bara sköta oss tills pandemin tar slut
Vi vill inte driva smittan vi tänker som man bör
vill inte ha på samvetet att någon människa dör
När inköpen är gjorda, och vi hostat upp en slant
med pengar som i dessa tider kommer från vår pant,
en tant emot oss stegar, vi anar inget bråk
tills dess hon kommer närmre med ögon likt en vråk
Hon börjar på oss skälla, med ett skrik som gör en rädd
vårt brott är att vi två på trottoaren gått i bredd
En uppläxning vi får medan hon så fint beskriver
hur vi i pandemin är de som smittspridningen driver
Hon menar inte oss förstås, utan vår åldersgrupp
men det gör ändå på något vis att man så smått ger upp
Vi cyklar, tar ej bussen, vi gör våran del
vi träffar knappt nå vänner för att ej göra fel,
trots detta får vi nu för tiden väldigt mycket skäll
och fattar inte vad som hände med att vara snäll
Att följa restriktioner det är en självklarhet
men trevlighet är även det en form av solidaritet
Att tro att vi ska bättra oss av gorm, det är naivt
att titta snett på andra är inte konstruktivt
Nu skriver vi direkt till dig, du tant på 77
vi länkar vårat nummer, be om ursäkt nu