Inte bara Berthåga kyrkogård missbrukas för friluftsliv, idrottsplats, hundrastning et cetera som det beskrivs i Håkan Brinks insändare i UNT 1 oktober. Även minneslunden i Gamla kyrkogården i Uppsala brukades på ett sätt som det inte är tänkt och aldrig varit tänkt i människans historia.
Egen erfarenhet från maj och sommar i år, jag sitter vid minneslunden,sörjer min döde man, försöker att ta in vad som egentligen har hänt och försöker ta fatt i vad döden egentligen är, vart tar man vägen,vad är man för en som död?
Den perioden har jag också fullt upp med att avvisa människor som går omkring på minneslunden, njutande av att stå under de underbara blommande körsbärsträden, bli fotograferade, eller slå sig ner i grupp och njuta av allt. På kullen slår en man sig ner på filten och läser etc.Många förstod inte att det vara en gravplats!
Somliga bad om ursäkt, andra blev förargade över tillsägelsen. Kyrkogårdsförvaltningen fick min beskrivning, man satte upp fler förbudsskyltar att man inte får beträda en gravplats. Det var bra, men det blev ändå för få.
Det är viktigt att tillsynen sköts bättre, kyrkogårdsförvaltningen är ansvarig men också var och en som vistas på kyrkogården. Det finns en skillnad mellan de levandes land och de dödas. Och det är när askan gravsätts som jorden blir meningsbärande.I hela världen traderas denna uppfattning, respekteras och ger den efterlevande ett område att hålla kvar konkret kontakt med sina döda.
På många håll i världen skulle det bli ett ramaskri om något sådant händer,som Håkan Brink beskriver i sin insändare eller jag har upplevt. Man får inte glömma att människor som vilar här, förhoppningsfullt i frid, har varit levande människor men när en människa dör,försvinner allt som utgör en människa,men ändå är man fortfarande en människa.
Fatta den paradoxen och den sociala koden om gott uppförande i det levande livet, kommer kanske att infinna sig automatiskt. Eller?