Nya buslinjenätet är nästan bara tragiskt, men man kan inte bortse från komiken i försvaret av det.
I en insändare tidigare tyckte någon att UL kunde få sköta busstrafiken medan man kunde överlåta persontrafiken på något privat bussbolag. Naturligtvis sarkastiskt, men ett träffande uttryck för den känsla av uppgivenhet som man får. För att inte tala om informationskampanjen som visar upp färgkletade ansikten …
Och så uttalanden i UNT från bussförare som gläds åt att linjerna blivit snabbare. Man tar sig för pannan. Eller försvarare av att det blir glesare mellan hållplatserna och resandes sämre trygghet som menar att säkerhet, det får andra svara för.
Min hustru och jag åker i princip inte buss längre och det beror inte bara på att linje 30 inte passerar vår närmaste hållplats på Källparksgatan enligt planen. Det var ju olyckligt att gatuarbete just nu skulle stoppa våra möjligheter att fram till klockan 19 åka runt i Gränby eller till Årstagården, vad vi nu skulle åka dit för.
På tal om busschaufförer vill jag bara nämna det missöde som drabbade mig då jag skulle pröva systemet för att ta mig till Västra Ågatan. Jag tog buss nummer 4 och tänkte stanna vid Svandammen. Jag trycker på knappen då Svandammen ropas ut, displayen visar ”Stannar” men bussen bara fortsätter till Akademiska Sjukhuset där jag får stopp på den.
Det visade sig att chauffören var invecklad i ett samtal med en kollega och då jag påtalade hans brist på uppmärksamhet försvarade han sig med att han trodde att jag skulle till Akademiska Sjukhuset. Herre min skapare.
Nej, det får bli bil i fortsättningen.