Det finns inte fyra årstider,
utan två; den självvalda
och den påtvingade
Man kan kalla dem
sommar och vinter
men enklast är att låta bli
för när man öppnar dörren
till sommaren
och känner brisen mot ansiktet
är man inte samma person
som när dörren stängs
och allt går tillbaka in
i det beräknade maskineriet
Utan namn flyter årstiderna
bättre in i varandra,
om än med större vemod
men kanske blir övergången
mindre smärtsam
De självvalda dagarna
är alltid färre, men starkare,
fyllda av så mycket mer
medan resten av året förblindas
av en suddig illusion
där man springer på måfå
i motvind och mörker
som för att bygga upp en mening
på snabbast möjliga tid
Och när man sedan släpps fri
tar det flera dagar att landa,
att singla ner i den nya årstiden
med alla sina sinnen i behåll
Så reser man sig, ruskar av sig
alla påtvingade dagar
och börjar vandra åt ett annat håll
och så går de självvalda dagarna
i sin vilda, lugna lunk
medan sinnena belåtet ler
på ens nakna, solbrända hud
Man kastar sig i vattnet,
flyter lika självklart
som i begynnelsen
medan friheten intar
ens kropp och själ,
alla värkande lemmar,
alla föreställningar
Tills man ligger utsträckt,
bara blundar och ler
under solens vakande öga
med de självvalda dagarna
framför sig och inom sig
Man kan kalla dem
jobb och semester
trots att man inte är
sitt jobb och sin semester
men man är mer sin semester
än sitt jobb, sina kläder,
sitt uppförande
Man är mer sin solbrända hud
och sina högtflygande tankar
som nästan snuddar himlen
Man är mer sina drömmar
än sin verklighet