Insändardikt
Ett sus över Engelska Parken
att borta är vinterns strid.
Med försommarblomstren på marken
vi välkomnar ljusets tid.
Champagnen i Slottsbackens pister
syns flöda i ymnigt mått.
I Fyrisåns race med teknister
nog flertalet får det vått.
Så sitter vi åter vid borden
i skaror av dryckeshjon
och sjunger de vårliga orden,
till vilka en prins satt ton.
Det smakar med sill och potatis,
som skalats med noggrann flit,
och vänskapsbestyren är gratis
en välkommen årlig rit.
Studenternas mössor mot höjden
vid Domkyrkans trenne slag.
På ungdomen väntar nu fröjden
att fira i vänners lag.
För slingrande köer i solen
nationshusets port är trång
och tankar på glosan och molen
är bortblåsta natten lång.
När mörkret så sänkts över staden,
studenter i samlad trupp
med fanborg i översta raden
till borggården tågar upp.
Här framförs nu högstämda sånger
och hålles ett årligt tal.
Det handlar, som så många gånger,
om tillvarons hopp och kval.
En avundsam tanke vi skänker
den ljusnande framtids folk,
vars självtillit glänser och blänker,
vars bägare saknar smolk.
Vi gamlingar gör vad vi orkar
idag i vår kära stad.
En vemodsfylld tår dock vi torkar,
att år läggs tills årens rad.