Den bil konstnären Lars Vilks omkom i må ha varit säker mot beskjutning och andra attacker. Men den var mindre säker på vägen. Olyckan var förvisso tragisk men knappast helt oväntad.
Vilks åkte i en bepansrad Range Rover, en högbyggd SUV som redan utan skydd väger 2,2–2,3 ton. Kraftig skyddsbur, tjocka pansarrutor, splitterskydd mot minor, explosionsskydd i tak och golv samt andra skyddssystem dubblerade vikten.
För att bära all extra vikt hade bilen förstärkt chassi och kraftigare däck. Men också högre tyngdpunkt. Det gjorde den mindre stabil i pressade lägen. Dess stora rörliga massa kontrollerades bara via däckens kontakt med vägen.
Enligt vittnen höll bilen 150–160 km/tim fart. Skyddsbilar i tjänst får köra så fort. Men i sådan fart under längre tid blir däcken varma med högre risk att explodera. Då hjälper det inte att de är ”punkteringssäkra”.
Ett exploderande däck rycker tag i styrningen och ger bilen ett kast. Spår i vinkel tvärs över mittremsan tyder på det.
För att styra emot måste man hålla ordentligt i ratten. Vänster arm är en hävstång mot krafter från höger och höger arm en hävstång mot krafter från vänster. Om man håller ratten med vänster hand högst upp och armen sträckt på tvären, har man ingen kraft att hålla emot. Så sitter alltför många vid ratten. Det ser bekvämt och avspänt ut men ger dålig kontroll och spänningar i rygg och axel. Kvalificerade förarskolor lär alltid eleverna att ha båda händerna på ratten i ställning kvart-i-tre till tio-i-två.
Olycksbilen kördes av den ene av två poliser. Hur han höll i ratten vet ingen, men olycksförloppet tyder på att det kan ha varit med en hand. Inget vet heller om han samtidigt pillade med radio, gps, mobil eller pekskärm. Om han gjorde det, hann han inte reagera i tid.
Detta skriver jag inte för att nedvärdera de omkomna poliserna. Men hög vikt, hög tyngdpunkt, för hastigheten olämpliga däck samt kanske också bristande förarkontroll kan tillsammans ha lett till denna olycka.