Sent på eftermiddagen stiger jag ut på gatan mitt i Uppsala. Ett uppdrag inte ovanligt för dagens pensionärer var slut för dagen. Mörkret hade redan lägrat sig. Jag stod i valet och kvalet om jag skulle åka hem eller på något sätt försöka avsluta det jag inte lyckades med på lunchen.
Då hade jag passat på att simma några längder på Centralbadet. I slutet av passet gled min vigselring av fingret. Det kändes som en lätt förnimmelse och jag insåg omgående vad som hänt och att ringen låg på den djupaste delen av bassängen, det vill säga fyra och en halv meter.
Jag och några andra lunchsimmare gjorde ett antal försök att dels lokalisera ringen dels ta sig ner till botten och komma närmare att leta. Vi gjorde många försök men allt kom på skam. Vi kunde konstatera att simglasögon inte var det bästa verktyget om man ville få en skarp bild under vattnet. Det största problemet var dock att ta sig ner till botten. Ingen av oss lyckades med det. Således, skulle jag åka hem och därmed ge upp det hela?
Jag kom fram till att jag åtminstone borde försöka se var den ligger. Jag hittade snart en butik som hade ett flertal cyklop att välja på. Jag köper ett plus en snorkel och går vidare till Centralbadet. Snart är jag nere vid bassängkanten igen. Med hjälp av mina nya verktyg tar det inte lång tid att hitta ringen. Den ligger precis där jag trodde den skulle ligga. Klart och tydligt men som sagt långt ifrån.
Även denna gång gjorde jag och några motionssimmare några fruktlösa försök att nå botten och därmed få möjlighet att fiska upp ringen. Jag ligger i vattnet och hänger över bassängkanten och står inför att mentalt ta in att jag kommer att ge upp.
Liggande så hör jag någon säga - ”jag kan göra ett försök”. Jag tittar upp och där står en ung man som säger att han iaktagit våra försök. ”Kanske kan jag bidra, åtminstone försöka. Även om det inte går har jag i alla fall försökt.” Oj, tänkte jag. Finns sådana? Han påminde om och också pratade som Karl-Bertil Jonsson. Jag blev lite tagen och erbjöd honom mitt cyklop. Han tackade nej och sa att han ändå inte såg någonting därnere.
Han kom som i trans. Tog tre djupa andetag och hoppade i efter att ha andats ut. Han sjönk som en sten och kunde efter två försök leverera min ring. Hur jag blev glad! Lättad och tacksam! Vad heter du frågade jag. Han var också glad, sken och sa – ”Axel”.
Och jag säger: tack Axel och en god, god jul!