Nej man löser inte sjukvårdsbehovet inom äldreomsorgen med ytterligare en organisatorisk förändring. Vi har redan en alltför spretig första linje i sjukvården och ju spretigare den är desto sämre blir kontinuiteten för patienterna! Vi har inte råd med en bristande kontinuitet.
Sveriges sjukvård idag har många och stora problem. Att lösa sjukvårdsbehovet inom äldrevården genom att anställa kommunläkare kan snarare bli ytterligare ett. Liberalerna, före detta Folkpartiet, drev på 70-talet igenom husläkarreformen men den har ännu inte fått landa, trots att femtio år gått. Satsa därför i stället på och förstärk primärvården, första linjens sjukvård. Sjukvård är ett lagarbete där var och en i laget vet, kan sin roll och behövs. Även om det är regionerna som är huvudmän för sjukvården, så finns primärvård, framför allt i form av vårdcentraler, i varje kommun!
Läkare med allmänläkarspecialitet har erfarenhet och en bred kunskap om de vanligen förekommande sjukdomarna och hur dessa ska behandlas. I de fall där man behöver konsultera andra specialister så finns dessa. För de äldre, ofta multisjuka, borde allmänläkaren ändå vara den som är bäst skickad att hantera sjukvårdsproblemen. Läkaren och laget. Man behöver också stärka geriatrikens och psykiatrins roll!
Ett ytterligare problem för dagens sjukvård är att i ambitionen att effektivisera sjukvården så har man skapat ett kontrollsystem hämtat från industrin och fått en administrativ överbyggnad med nästan fler administratörer än läkare. Detta i stället för att låta professionen lösa effektiviteten. Dessutom har man ofta engagerat dyra externa konsulter utan medicinsk förankring. Det är viktigt att politiken får säga vad sjukvården ska innehålla, lika viktigt är att professionen får säga hur den ska skötas. Ett väldigt gott exempel på detta är hur sjukvården, utan inblandning av politiker, under pandemin lyckats hantera de svåra covid-fallen. Man har klarat det med medicinsk kompetens och uppoffring, en uppoffring som tagit väldigt hårt på sjukvårdspersonalen. Det är inte över än.
Det som däremot, framför allt i början, inte fungerade var orsakat av politiska beslut. Ingen krisberedskap över huvud taget trots att varningssignalerna har varit många, i stort sett sedan millennieskiftet. Pandemin är ett hot mot hela samhället och jag blir upprörd när jag å ena sidan ser bilden av sjukvårdspersonal som dag ut och dag in arbetar 10–12 timmar i sträck i full skyddsmundering och å andra sidan ser bilden av demonstrerande covid-förnekare på Medborgarplatsen i Stockholm.