Tre unga liv släcktes i min stad. Samtidigt firades Valborg. Som om inget hade hänt. Människor drack vin, tände brasor, skrattade.
Och någonstans i Uppsala grät tre mammor som aldrig får se sina barn igen. Hur blev vi så avtrubbade?
”Det är inte mitt barn.”
”Det är inte min stadsdel.”
”Det är väl så nu för tiden?”
Nej. Snälla, vakna. Vi måste prata om mammorna. De som bar dessa barn i sina kroppar. Som tröstade deras mardrömmar, packade deras väskor, älskade dom villkorslöst – och nu sitter med ett hål i bröstet där deras barn en gång fanns. Vem lyssnar på deras skrik?
Vem bär deras sorg?
Vi har börjat värdera liv olika. Vi pratar om återvandring och skatter, men inte om varför våra barn dör. Men det är inte bara politiker som bär ansvar. Var är alla vuxna som borde stå på torget och skrika – eller vara förebilder för den yngre generationen? Att visa: Vi firar inte när människor dör i vår hemstad. Vi sörjer. Av respekt. Istället hör vi: ”vi tänker leva som vanligt.” Vi har tappat något viktigt – medmänskligheten.
Jag är mamma. Jag har en diagnos – men det verkliga problemet i det här landet är inte kognitiva diagnoser. Det är vuxna människor utan empati. Utan civilkurage. Utan ilska.
Jag sörjer. Jag är arg. Jag är rädd. Men mest av allt undrar jag: Hur uppfostrar vi våra barn i ett samhälle som har tappat sitt hjärta?
För de tre ungas liv. För mammorna som aldrig får hålla sina barn som vanligt igen. För våra barn – som växer upp i detta samhälle. För er som känner mig – ni vet att jag bär mycket i hjärtat och att jag inte är tyst när något gör ont på riktigt.
För varje barn. För varje mamma. För varje liv. Vi bär sorgen. Vi kräver förändring. Vi vägrar normalisera döden.