På återbesök i Uppsala upptäcker jag att tågstrulet fortsätter – och då inte ”som vanligt”, utan att det blivit värre.
Det har ju för fan inte hänt nåt sen sist!
Det finns tre skäl till detta, gissar jag.
För det första finns det en längtan efter lida bland alla dessa resenärer som har dåligt samvete för att de annars har det bättre än många andra som tillhör dem som måste titta på prislappen när de handlar mat. Eller där Greta gnager på självkänslan.
Någonting är det i varje fall, eftersom folk finner sig i att bli hunsade på detta sätt.
För det andra har transporter blivit en sådan röra av aktörer så att det är omöjligt att veta vem som har ansvaret. Alla lallar på med sitt.
Det vi fått är en av dessa institutionella moras som inte har någon kropp vi kan sparka eller ens en själ som fan kan ta.
För det tredje finns det en samhällslag som lyder ungefär så här: Om kostnaden för att inte göra en förändring är lägre än kostnaden för att göra något åt problemet, då tenderar det också att inte hända något.
Översatt till tågeländet: Eftersom ansvariga (politiker, tågoperatörer, etc) relativt kostnadsfritt kan pissa resenärerna i örat så kommer de också att fortsätta göra det, eftersom det är billigare än alternativen.
Exempelvis lösa problemen.
Det får gå som det går, således. Det vill säga knappt alls.
Skulle däremot priset höjas för att inte åtgärda problemen så skulle det plötsligt börja hända saker. Extraordinära åtgärder skulle vidtas.
Exempelvis borde den som utfärdar en tidtabell också vara skyldig att genomföra transporterna – eller betala ett fett skadestånd, motsvarande en taxiresa Uppsala-Stockholm. Det skulle leda till snabba förändringar.
Eller åtminstone skulle de patetiska transportörerna då avskaffa tidtabellen, dvs erkänna fullbordat faktum. Och döpas om sig till ”Orsa Company” med devisen ”Vi lovar inget bestämt!”