För länge sedan skrev en insändarskribent ner sin reflektion i UNT under rubriken”Varför har flickor så ljusa röster”.Det gick inte att låta bli att läsa den.Jag har en stilla undran om huruvida sjukvårdspersonalen börjat tappa sina röster? Hoppas några läsare vill läsa min reflektion.
Organisations- och styrmodellen inom svensk sjukvård kallas NPM, New Public Management. Hela den skattefinansierade välfärdssektorn är organiserad på samma sätt för övrigt.
Varuproducerande marknad är förebilden. Det betyder snabb, effektiv, opersonlig och välsorterad ordning. Alltså ett perfekt system för att ingen egentligen har något ansvar. Varje del för sig är ju huvudmottot. Sägas ska att systemet bara är älskat av somliga, avskytt av andra. Ytterligare andra känner inte ens till vilket system man egentligen arbetar i. (Rekommenderar vidare läsning:M.Zaremba:”Patientens pris”).
Patienter märker, inpå bara skinnet, de grava verkningar som detta system för med sig. Berit Lundmark,insändarskribent 12 november, lyfter fram fragmenteringen och sorteringen i systemet. Modern, industriell hönsfarm eller patientvård, det är detsamma för systemet i fråga. Patienten kommer med sina sjukdomssymtom, de måste tas om hand på rätt ställe,annars går det inte. Man passar där, men inte här. Jag själv vill gärna föra fram en annan aspekt ,den finns i rubriken. Personalens tystnad – ett mycket allvarligt misstag i omvårdnadsarbete: personalen talar knappast med sina patienter.
Man kan höra kommandoord, upprop av sitt namn, man kan höra en doktor rabbla något om resultatet av undersökningen och så slutklämmen, jag skriver ut ett recept till dig. På akutmottagningen ligger patienter med eller utan filt, tysta, lidande och väntande tills någon kommer och kanske i alla fall säger något. Det här är inte påhittat, det här är upplevd verklighet av mig och många andra patienter inom sjukvårdsapparaten à la NPM.
Personligen kan jag se dessa exempel som nämns, som utlöpare av den avhumaniserade sjukvårdsmarknaden. Både personal och patienter far illa. Den goda vårdatmosfären som en gång fanns, är tyvärr förlorad. Patienter far dessutom dubbelt illa, man inte bara väntar ,man är inte bara orolig för vad som komma skall m,man mår dåligt och är hjälpbehövande.
Något måste kunna göras och förändras i det stora (ekonomiska styrmodellen) och i det jättestora: att ge tid och utrymme för personalens omvårdnadskompetens att hjälpa. Man borde absolut inte behöva tvivla på att vården bryr sig. Men man gör det. Man tvivlar.