Insändare: Illdåd att förstöra sällsynt växt

I påskas stod en vacker buske tibast intill ett välkänt vandringsstråk i Uppsala med sina vackra blommor på bar kvist, ännu inte fullt utslagna. En vecka senare befanns busken kraftigt demolerad! En kvist var knäckt och hängde ner, men än värre var att en annan kvist helt avlägsnats, och detta på ett sådant sätt att barken på stammen skadats ända ner till marken. Vilket illdåd, i själva verket en lemlästning följd av svältning till döds, ty busken kan efteråt inte transportera näring utan sin bark!

Vi har i Sverige en hävdvunnen Allemansrätt att fritt få vistas i skog och mark, dock förbunden med skyldigheten att inte orsaka skadegörelse. Buskar och träd är perenna med en långsam livscykel i kontrast till örter och svampar som får plockas om de inte är fridlysta. Det råder därför ett allmänt förbud att bryta kvistar och grenar, till exempel för att sätta i en vas hemma.

Rent juridiskt får illdådaren inget straff, men Naturen själv kan ändå utmäta ett sådant, eftersom denna växt är mycket giftig genom innehållet av mezerin. I synnerhet bären är dödligt giftiga! Men kontakt med barken är tillräcklig för att ge förgiftningssymptom, i form av en stark rodnad på huden. Kanske kan det ge en allvarlig tankeställare att väga några dagars väldoft i hemmet, mot att växten i skogen inte kommer tillbaka för att skänka skönhet? Tibast är så sällsynt (fridlyst i många län) att det kan vara flera kilometer till nästa enstaka buske, så det är inte ens var person förunnat att se den, att till exempel förundras av dess vackra blommor på en kvist som sticker upp ur snön i slutet av vintern.