Denna insändare handlar om orättvisor och hur staten ibland behandlar andra människor, trots att olika handläggare på diverse myndigheter handlar enligt lagar och förordningar. Detta handlar inte om huruvida vi ska ta emot fler eller färre flyktingar: det är en helt annan diskussion.
Nej detta handlar om människor som hamnar i kläm när lagens avigsidor slår till. Jag tror att ni läsare också ser att när en lag tillämpas så kan det uppstå oönskade effekter. Dessa effekter behöver vi tackla på något sunt vis.
Nu till sak, vi läser då och då (för ofta) om människor som hamnar i kläm och där effekten av tillämpningen av lagen blir absurd.
Vi har läst om barn på mellan 10 och 20 år som ska skickas tillbaka till sitt ursprungsland utan att kunna språket och utan att känna kulturen. De känner i vissa fall ingen i detta land.
Vi läser ibland om personer som inte hör hemma någonstans, som kommit från exempelvis Sovjetunionen – när det fanns – och har nu inget land att återvända till. Här får de inget uppehållstillstånd och kan då inte försörja sig och i det perspektivet inte bidra till samhällets utveckling.
Det kommer upp en del ömmande fall då och då, där man som betraktare tycker att situationen blir fullständigt horribel. Sannolikt sker många fler ”absurditeter” utan vår kännedom.
I dessa fall har lagen säkert följts till punkt och pricka, men resultatet blir i enskilda fall sådant att man häpnar. Jätteskönt för en handläggare att kunna säga att ”jag följer de lagar som finns”.
Det är väl inte ett sådant samhälle vi vill ha?
Mitt förslag: Inrätta en instans som har mandat att ta hand om de mest ömmande fallen och rätta till dem. Jag talar inte om att de ska återföras till Migrationsverket för ny bedömning – samma lag, samma resultat, utan en helt ny instans med mänskliga glasögon.
Jag tror inte att lagstiftaren har avsett att skapa ett hårt samhälle, men jag har full respekt för att alla situationer och utfall av en lag inte går att förutse och det vore ju bra om detta kunde rättas till.