Häromveckan fick jag en inbjudan till Stockholm i december. Så trevligt! Då gällde det bara att köpa tågbiljett. Tyvärr var ju det kära TIM-kortet avskaffat, men jag visste att man kunde köpa enkelbiljett på någon av Resecentrums automater, så jag for dit för att försöka min lycka. Jodå, på automatens skärm stod en vänlig uppmaning. Jag tryckte! På skärmen kom en bild med ett tangentbord. ”Uppge ditt bokningsnummer!” uppmanar skärmen. Vad är det? Något sådant har inte jag, som tillhör den utdöende art av människosläktet som saknar dator.
Efter några misslyckade försök att få bättre kontakt med automaten gav jag upp.
Men det ska ju finnas tågvärdar! Jag går runt och letar. Inte en tågvärd så långt ögat når. På automatens framsida står ett telefonnummer, som man kan ringa om man behöver hjälp. Väl hemkommen ringer jag numret och får telefonsvar att det inte finns någon abonnent på detta nummer. Då ringer jag till SJ:s kundtjänst. Vill man köpa biljett genom dem kostar det 100 kronor. Biljetten kan man hämta ut genom resebutik (som är nedlagd), turistbyrå (som snart ska läggas ned) eller Pressbyrå (som tar 77 kronor för tjänsten).
Jag ger upp och tar mig till Resecentrum en annan dag. Nu har jag tur, där står två tågvärdar. Jag ber den ene om hjälp, och han för mig till apparaten för SL-resenärer. Det passar inte mig, eftersom jag tänkte ta SJ:s regionaltåg. Tågvärden, som är ny på jobbet, hänvisar till en annan funktionär, och se! Han ordnar köp av enkelbiljett till rätt tåg, rätt dag, rätt tid. Det ser väldigt enkelt ut, men tyvärr går det så snabbt att jag inte hinner följa med alla momenten på skärmen. Emellertid är jag mycket tacksam, och den vänlige funktionären säger ett uppmuntrande farväl till den villrådiga och i den moderna maskinåldern vilsegångna pensionären.