Svar på insändare av Björn Lundgren 17/2
En bekymrad kommunmedborgare uttryckte nyligen på insändarplats stor oro över Uppsalas framtida låneskuld. Efter diverse adderande finner medborgaren att vi snart, var och en av oss, är skyldiga ytterligare minst 193 000 kronor, en hushållsanalogi vilken känns förfärlig för oss som redan bor här.
Jag ska börja mitt svar med ett lätt modifierat citat från Assar Lindbeck 1973: ”Att se på skuldens storlek istället för på den samhällsekonomiska nyttan i förhållande till skulden, när man tar ställning till samhällsekonomiska investeringar, är som när en berusad person går fram till en termometer och finner att den visar 24 och utropar: ’Åh fan, är det redan midnatt, det var det värsta!’ ...”. Det är detta rop vi nu hör här och lite varstans i den kommunalekonomiska debatten.
En kommun, särskilt efter 1987, sköts genom företagsekonomiska principer som gör det lockande att använda hushållsanalogier för att debattera och förklara samhällsekonomiska fenomen. När rådande kommunalekonomiska principer och redovisningslagstiftning först kom till kunde heller ingen föreställa sig att samhället skulle expandera som idag eller att stora delar av den kommunala infrastrukturen så småningom skulle behöva ersättas eller grundligt renoveras.
Tillväxten i Uppsala behöver inte födas fram genom politiska beslut, den kommer oavsett förr eller senare och därför behöver den hanteras för att undvika svåra problem som trångboddhet, prisrallyn, segregering, trängsel, brist på vård-skola-omsorg, brist på VA etc.
Därmed inte sagt att ett mycket stort arbete inte måste läggas ned på att hushålla med resurser och göra svåra avväganden mellan olika önskvärda mål. Men hushållsanalogier med en överföring av lånesumman för samhällsekonomiska investeringar i en privatekonomisk begreppslåda leder tyvärr tankarna helt fel. Ett resultat kan i så fall bli att man låter diverse svenskt och utländskt, och ibland tveksamt, fortplantningsvilligt kapital bygga och äga den infrastruktur som man nu inte längre själv klarar av eller hinner med att bygga på grund av en stigande skuldoro och därmed politiska låsningar.
En snabb kalkyl visar att kapitaltjänsten vid privat externt institutionellt ägande blir minst 2 ggr, ofta 3 ggr och ibland 4 ggr så dyr som om kommunen själv finansierar och äger sin infrastruktur. Detta beror främst på avkastningskravet på eget kapital och men även upplåningskostnaden för marknadsaktörer inom denna sektor. Men inte nog med att det blir mycket dyrare - det sker också över decennierna en förmögenhetsackumulation hos ägaren av tillgångsmassan på ungefär lika mycket som direktavkastningen beroende på globala ekonomiska fenomen och jag gillar inte att den förmögenheten också finansieras med offentliga kassaflöden. Kommunen kan för lägsta kostnad istället låna hos Kommuninvest AB, som är en av endast ett 30-tal låntagare globalt med AAA-rating vilket innebär att hela summan lånas till runt nollränta.