Diskussionen om bilens plats i staden väcker starka känslor – med all rätt. Vi behöver givetvis omställning för att nå en hållbar stad, och parkeringsavgifter är ett legitimt verktyg. Men ibland förloras något viktigt i ivern att “städa undan” bilen från centrala miljöer: insikten att stadskärnan inte enbart är en scen för helgfirande eller shopping – den är också ett hem för tusentals människor.
Många som bor i innerstaden gör det för att leva ett vardagsliv, inte för att festa. Man pendlar till jobbet, veckohandlar, skjutsar barn, hämtar paket, hjälper gamla föräldrar. När tillgängligheten begränsas kraftigt och biltrafiken pressas bort utan verkliga alternativ – som exempelvis fungerande kollektivtrafik kvällstid eller god tillgång till närservice – förlorar centrum sin funktion som levande stadsdel och blir en kuliss.
Samtidigt ökar konkurrenskraften för externa handelsområden, där stormarknader erbjuder gratis parkering och ett brett utbud. Det skapar ett slags omvänd urbanisering där bilen i praktiken åter blir nödvändig, men där stadens hjärta förlorar sin dragningskraft för vardagsärenden. Ett centrum som till slut främst består av restauranger, krogar och evenemangsbesökare riskerar att tappa sin själ. Ett restaurangtätt inferno, snarare än en blandstad med liv dygnet runt.
Vill vi verkligen dit?
Det är inte hållbart att låta centrum gentrifieras till en nöjespark för den rörliga, festande helgpubliken. Vi behöver ett centralt Uppsala där det går att leva – inte bara vistas. Och då måste även bilen ha en plats, åtminstone för den som faktiskt bor där.
Så låt oss prata om parkeringsavgifter och zoner, men också om konsekvenserna. Det handlar i grunden om tillgänglighet, rättvisa och möjligheten att bo och leva i en stad som ska vara för alla.