UNTs teaterrecensent ifrågasätter att teaterföreställningen ”En advokats död” hör hemma på en teaterscen med publik. Jag är av annan åsikt. Rättegångar kan fylla många uppgifter. Under de otaliga Londonbesök min man och jag gjort under årens lopp planerade vi alltid in några besök i Civil Court.
Rättegångarna där med brottslingarna som satt till allmänt beskådande bakom galler och domarna i sina peruker bjöd ofta på bättre och större dramatik än vad som kunde upplevas på de ordinära teaterscenerna. Följer man tv-utbudet ligger rättegångsserierna högt i popularitet hos tittarna. Varför? Ja, brott och straff har under århundradena alltid utgjort högst påtagliga inslag i våra liv och så även i dag, till och med på teatern.
Första akten i En advokats död bäddar med all önskvärd tydlighet för vad som komma ska - vi i publiken fattar både vem som kommer att mördas (om inte framgår det ju av pjäsens titel) och vilka som kan bli de tänkbara mördarna. Pausen, som tillhandahåller en måltid (kunde för min del gärna få bli lite längre eftersom jag äter så långsamt), ger också tillfälle till samspråk då alla försetts med väl valda och kortfattade juridiska förklaringar om vad Brottsbalken säger i olika sammanhang om bedömningen av brottsgärningen samt pedagogiska frågor att ta ställning till inför den sista akten som utgör rättegången med jurister och sakkunniga.
Publiken får nu agera nämndemän, vilket verkligen uppskattades vid den föreställning jag bevistade. Det här en lika underhållande som nyttig föreställning då vi icke jurister på ett tilltalande sätt får inblickar i hur svårt det är att ta ställning till och döma begångna brott. Att detta inte skulle kunna höra hemma på en teaterscen ställer jag mig frågande till.