Uppropet #metoo fick skrämmande men berättigad uppmärksamhet. Först gällde det alla flickor och kvinnor som länge hade trott att de var ensamma om sin upplevelse av sexuella kränkningar, men så visade sig inte alls vara fallet: ”Jag har också varit utsatt!”
Sedan blev det en mängd andra kvinnor som solidariskt visade sin upprördhet: ”Jag tycker också att detta är alldeles galet!” Samtidigt blev det inte svårt för de flesta män att haka på uppropet: ”Jag menar också att män inte alls har rätt till sexuella kränkningar!”
Nu finns det en kategori kvar: ”Jag är också en av dem som har gjort detta!” Finns dessa män? Det är klart att de finns! Dels går det minst en man på en kvinna som blir utsatt. Dels finns det män som är beredda att medge detta, om det fanns någonstans att göra det. Media är det inte, och andra fungerande fora är det ont om.
Nu jämför jag med situationen för 20–30 år sedan för de män som hade använt våld mot sin partner. Det hade tagit flera decennier att identifiera denna grupp, trots självklarheten att det gick en misshandlare på en misshandlad. Men dessa män ville väl inte göra något åt sitt våld?!
Det växte fram en annan självklarhet, att dessa förövare behövde adekvata åtgärder, så att till och med Fredrik Reinfeldt uttryckte det i sin första regeringsförklaring 2006. Mottagningar för män öppnades, och kunskapen spreds om vad man kunde göra åt själva våldet, och vad den våldsbenägne mannen kunde göra själv. Då visade det sig att män med våldsproblematik absolut sökte hjälp, under två förutsättningar: att det fanns professionell hjälp att få (vilket i stor utsträckning hade saknats tidigare); att denna hjälp var tillgänglig (vilket fortfarande inte är en självklarhet).
Dessutom visade sig adekvata åtgärder och professionella insatser ha effekt. Våld minskade eller upphörde, och hos omgivningen tändes hopp: det gick att göra något åt våldet.
Samma självklarheter måste idag få råda: det är klart att det går att stoppa de sexuella kränkningarna; det är klart att det är de män som har gjort det som har ansvaret och förmågan att låta bli.
Jag blev initiativtagare till Mansmottagningen mot våld i Uppsala och drivande för utvecklingen i Sverige och Ryssland av psykologisk behandling av våldsutövare. Med samma övertygelse som då ser jag att metoo-uppropen nu har chansen att leda till förändring hos förövarna. Och hos dem som aldrig behöver bli förövare.