Vi ska gå till förskolan. Det är lite blött på marken efter nattens regn, solen skiner och det blåser från sidan. Ett helt vanligt väder, en helt vanlig dag. Vi närmar oss övergångsstället vid korsningen Apelgatan/Byggmästaregatan. Buss nummer 7 blinkar in mot sidan och ska stanna vid hållplatsen för att plocka upp en tant. Vi gör oss klara att gå över gatan tillsammans. Det är en ganska stor sak att göra för ett barn som just fyllt fyra år. ”Titta vänster, höger, vänster. Ingen bil nu kan vi gå!”.
Ett vrål hörs bakom bussen. En bil kastar sig ut i mötande fil, varvar upp och kör om bussen cirka fem meter innan övergångsstället. Bilen hinner fram till oss på någon sekund. Föraren tvärbromsar vid övergångsstället där vi just ska börja gå. Min 4-åring, jag och lillasyster i vagnen litar nu blint på att den vuxne föraren i bilen inte ska köra på oss trots att han har så bråttom.
Min 4-åring håller mig hårt i handen och går med raska steg som vi övat på. Han går på vänster sida om mig, för jag har inte tänkt att det spelar någon roll vilken sida han går på tidigare. Vi går ju aldrig innan bilarna stannat och vi litar på att de ska stå still. Ibland går han på höger, ibland på vänster. Men på vänster sida ska han aldrig gå igen.
När vi hunnit ungefär halvvägs börjar bilen köra igen. Mitt barn är cirka 110 centimeter lång. Från hans perspektiv är bilen det enda han ser på vänster sida. Och från hans perspektiv är den bilen just nu i färd att köra på honom.
Föraren verkar inte veta om att en 4-åring helt plötsligt kan få för sig att stanna till mitt i steget på ett övergångsställe. (Det kanske ligger ett löv där, kepsen kanske håller på att blåsa av eller så kliar det lite på benet.) Även om man inte ska stanna till, kan det hända ändå. Föraren verkar utgå från att vi ska korsa gatan snabbare än vi gör, kanske så fort som han skulle gjort. Kanske vet han inte att en 4-årings steg är cirka 25 centimeter långa och att det krävs ganska många för att korsa hela gatan. Bilen liksom pressar sig förbi precis när den ryms bakom oss. För mig var det obehagligt och alldeles för nära men för min 4-åring var det värre.
När vi gått över gatan ser jag hur rädd han är. Hans kropp är alldeles stel och skakar. Blicken stirrar ner i asfalten. Jag sätter mig på huk, drar in honom i en kram och tröstar. Han säger inte ett ord först, men med glansig blick tittar han på mig och säger:
”Mamma... jag trodde bilen körde på mig, dig och Lovis”.