Jag är en operation ifrån ett normalt liv. Den har jag väntat på sedan januari 2022.
Min diagnos kallas spinal stenos, och gör att jag inte ens kan gå hundra meter. Begränsningarna för dem som inte kan gå var något jag sällan tänkte på, och nu går det sällan en dag utan att jag tänker tillbaka på den tiden jag var frisk. Men väl satt i vårdkön tänkte man under alla de månader som försvann att det till slut skulle lösa sig.
Äntligen nu tre år senare fick jag beskedet att det fanns en tid för mig den 7 april, och livet började äntligen ljusna. Några dagar senare ringde koordinatorn tillbaka till mig och meddelade att den flyttades fram till den 28 april. Allt eftersom att den tiden närmade sig fick jag göra flera förberedande besök på sjukhuset, inklusive möte med avdelningssköterskan och narkosläkaren. Jag ändrade mina livsvanor och undvek att träffa bekanta, för att undvika förkylningar och allt annat som skulle kunna hindra operationen. Sedan ännu ett samtal från koordinatorn. Den blev inställd. Utan att en ny tid kunde schemaläggas.
Sedan har hela historien repeterat sig igen. Jag fick efter någon månads tystnad en ny tid den 9 juni. Återigen ändrar jag mina levnadsvanor, och återigen får jag lida extrem ångest gällande om den ska bli av den här gången.
Jag får ett samtal, och mitt hjärta stannar nästan. Skulle de ställa in operationen igen? Nej, det visar sig att de bara skulle ändra i schemat, och att den sker en timme senare. Lättnaden var obeskrivlig.
Två dagar senare blir det ännu ett samtal. Akademiska sjukhuset har då beslutat att ställa in operationen igen. Både jag och min hustru
sattes i chock. Förtvivlan blandades med ilska och uppgivenhet. Alla drömmar om att leva ett normalt liv. Att ta en promenad i skogen,
tåget in till staden, eller spela en runda golf med sonen. Allt försvann på en och samma gång. Sedan dess har en och samma fråga plågat mig. Varför flyttas jag konstant?
Kan det vara att betalande patienter kommer från andra regioner, ren otur med plötsliga akutfall, eller är det helt enkelt en fråga om min ålder och en förhoppning att jag faller ur kön den naturliga vägen?
Jag känner mig värdelös, på ett sätt som inte motsvarar någon annan avdelning på Akademiska sjukhuset. Cancer- och hjärtavdelningarna är fantastiska, och jag kommer att evigt vara tacksam för deras insatser för att rädda mitt liv. Men ortopeden ter sig helt otillgänglig – så trots att Akademiska räddat mitt liv så har jag just nu inga förutsättningar för att leva det.