Vi gamlingar – en ärligare benämning av åldersgruppen 60 plus – är givetvis tacksamma över allt som gör vår tillvaro lättare, såväl busshållplatser som parkbänkar. Projektet ”Äldrevänlig stad” är välment och det är dumt att helt avfärda WHO:s lovvärda initiativ. Ändå måste jag hålla med med Anders Schlyters i hans insändare i UNT 7 mars. Det känns som om byråkraterna ville rättfärdiga sig genom fagert tal utan verklighetsförankring.
LÄS MER: Inte trovärdigt om äldrevänlig stad
Som alla vet är det bättre att vara frisk och rik än fattig och sjuk. Man kunde tillägga ung, frisk och rik än gammal, fattig, sjuk. Hur de äldre mår beror på ekonomisk status och förekomsten av en vänligt sinnad familj som bryr sig om sina närstående. Fattas pengar och/eller familj skall samhället i mån av möjlighet avhjälpa dessa brister.
Som alla vet har äldreboenden och vårdboende för dementa, på senare tid starkt decimerats. De som fortfarande arbetar inom hemtjänsten är hårt pressade av sitt näst intill omöjliga tidschema. Jag hade nyligen nöjet att samtala med en av dessa hemvårdare. Hennes värme och medkänsla för ”brukarna” som de äldre i behov av hemtjänst kallas, var stort. Men hur mycket hinner och orkar man, då man under en 8 timmars arbetsdag skall göra 18 besök? Till fots, ofta bärande tunga kassar fyllda med tvätt.
Frågan är om projektet Äldrevänlig stad verkligen lyckats nå de personer som är i största behov av samhällets stöd. Till de möten som arrangerats har pensionärer vid tämligen god vigör samt möjligheter att förflytta sig, deltagit. De sjuka, skygga och dementa har självklart uteblivit.