Jag är en pensionerad lärare och blir betryckt när jag läser om förskollärarnas arbetssituation i insändaren den 14 mars. Redan på 80-talet sa socialassistenter, psykologer och poliser att det bästa för att förebygga problem längre fram är att satsa på de små barnen.
Tyvärr har inte våra barns och ungdomars problem blivit mindre idag utan tvärtom. Dessvärre består också det orealistiska talesättet att "elevproblem ska lösas inom klassens ram". Vem lyckas med detta? Vi läste i förskollärarnas insändare att i den barngruppen med 22 barn behöver tre barn en egen vuxen som stöd. Skollagen säger att varje barn har rätt till stöd.
Inte konstigt att pedagogerna går hem med en känsla av misslyckande för att de inte hunnit med alla barn. Dessutom tacksamma att inget barn har råkat skada sig.
Vi läste också i UNT om barnskötaren Ingela som tjänade 22 500 före skatt. Löneskillnaderna i kommunen är gigantiska. Vissa arbeten värderas kolossalt högt. Varför värderas inte all personal efter arbetsinsatser och arbetsmiljö?
Att ha ansvar för barn är otvivelaktigt ansvarsfullt. Att vistas i högljudd miljö är påfrestande. Att bära och lyfta barn dagarna i ända ger på sikt ryggbesvär. Att ständigt ha koll på att inget barn försvinner är gruvsamt. Att inte hinna med sitt arbete är stressframkallande. Är det konstigt att personalen flyr från förskolan. Skolverkets prognos är att det kommer fattas många tusen förskollärare de närmaste åren. Varför är väl ganska uppenbart.
Fördela våra skattepengar mer rättvist. Instämmer i att det behövs fler som bryr sig om barnen i förskolan och pedagogernas
arbetsvillkor. En politisk vilja till förändring behövs. Barnen är vår framtid.