I början av oktober kunde vi läsa i UNT, att det, för äldre rabatterade UL-kortet, äntligen skulle få köpas! Det fanns i kommunhuset i receptionen. Efter något letande kom jag in i huset, men möttes av en byggjobbare, som meddelade att där var det stängt och skulle öppna i slutet av november. Turligt nog kunde han upplysa om att kommunhuset låg på Stationsgatan – för utanför fanns ingen upplysning eller hänvisning.
Väl på Stationsgatan kunde jag få köpa kortet. De tog namn, personnummer, adress och legitimation samt hur jag ville ha räkningen. Jag kunde inte betala där, varken årsavgift eller 150 kronor för en månad, utan allt skulle skickas hem till mig i december!
Detta var en torsdag och skulle åka på söndagen. Varför – jo det kunde vara bedrägeri, alla var ju inte så ärliga som jag.
Jag frågade om andra som pendlade mellan Uppsala och Stockholm också måste vänta på sina kort i två månader. Nej de fick dem direkt!
Ska man skratta eller gråta?