Jag flyttade till Rickomberga i maj. Tre fina busshållplatser för kommande behov. Kanon! Jag är en bit över 70, cyklar, går och kör bil, men man vet ju inget om framtiden.
Moster Augusta har plats på ett boende, färdtjänst, rollator. Hon älskar god mat och sällskap. Så hon besöker mig ofta och undfägnas väl. Bussen kan hon åka i mitt sällskap. Men ack, hållplatserna har försvunnit. Närmsta hållplats ligger för långt från mitt lilla hus och den som skulle kunna ersätta har inte byggts ännu. Moster Augusta påstår att bussnätet ritats av unga människor som varken vill eller behöver åka. Och att UL egentligen inte vill ha några passagerare i sina bussar.
– Då tar vi färdtjänst, säger moster Augusta. Den fungerar oftast på hitvägen men hem blir det problem. 19 av 20 gånger har vi räknat ut. Grannen beställer taxi. Den kommer prompt. Moster Augusta och jag står ute i regnet och väntar. Snittiden för oss ligger på 30 minuter. Då har vi ändå bokat en vecka i förväg. Färdtjänstväxeln kan inte förklara dröjsmålen. Chaufförerna slår ut med händerna – de fick nyss körordern.
– Vi åker till Grand Hotell och går på deras veranda. Som kompensation, säger moster Augusta storsint. Vid Uppsala C vänder vi. Av de nya biljettautomaterna är flera ur funktion. Övriga har långa köer. Dessutom har vi inte förstått hur man skaffar själva biljetten.
Uppsala kommun, som vill bli äldrevänligast i landet – vad återstår? Att packa en matsäckskorg, ta med några vänner och gå till moster Augusta på hemmet?