Just nu känns det skamligt att vara svensk. Att vara medborgare i ett land där ”allas lika värde” upprepas som grund för strävan mot jämställdhet och demokrati men där det plötsligt visar sig att ”alla” inte självklart inbegriper alla medborgare.
Jag tänker på trögheten när det gäller att få hem hjälplösa barn till svenska IS-krigare. Man kan fundera över hur snabbt det hade gått om det varit barn eller barnbarn till våra beslutsfattare. Och en jämförelse med hur andra EU-länder lyckats hämta hem sina barn är inte heller smickrande för Sverige.
Jag tänker också på tvekan om hur man ska ställa sig till de svenska krigare som överlevt. Tanken att låta dem ställas inför rätta och straffas långt ifrån oss, i ett land där kaos och fattigdom råder, förefaller mig oförsvarligt. Att låta kurder, som offrat liv för att stoppa IS, också ta över våra problem med våra svenska medborgare, som vi inte lyckats integrera!
Det känns som om Sverige helt enkelt fegar ut, av rädsla för besvär ... eller kanske för att förlora röster till ett parti som mer än andra värnar om det ”svenska”.
Eller är det den alltmer växande byråkratin i vårt land som håller på att kväva humanismen. Och i så fall – varför tillåter vi det?