Östhammarbon Pecka Jonzon kritiserar i en insändare (UNT 9/3-25) Uppsala spårvagnsprojekt som redan föråldrat med hänvisning till att den förra spårvägen lades ned 1953. Han fortsätter: ”Det verkar uppenbart för oss som inte är politiker att merparten av befolkningen i Uppsala inte ser att satsningen på spårväg är vettig”. Detta påstående baseras på flertalet insändare i UNT där projektet beskrivs som ”på tok för dyrt och en återgång till 1800-talstekniken som blir väldigt oflexibelt och förfular landskapsbilden”.
Låt oss börja med skälen till nedläggningen på 50-talet: Från 1940-talet var såväl järnvägen som spårvägen i motvind runt om i världen. Särskilt i USA växte bilismen och buss/lastbils-trafiken lavinartat. Spårvägen, som mestadels drevs privat, köptes då ofta upp av den mäktiga bilindustrin som ville gynna bilismen genom att helt enkelt lägga ned spårtrafiken. Det moderna blev bilen som vi nu vet passar mycket dåligt för persontransport i städerna.
I Uppsala och många andra småstäder som från början av 1900-talet satsat på spårväg passade den tyvärr dåligt ihop med de ofta trånga gatunäten och den ökade biltrafiken i centrum. Då kom den definitiva smällen mot spårvägen i Uppsala; den förödande branden i spårvägsstallarna 1945 som dessutom förstörde flera av spårvagnarna.
Uppsala satsade nu helt på busstrafik. Norrköping och Göteborg behöll som bekant sin spårvägstrafik och fortsätter att utveckla densamma. Stockholm satsade först på T-banan, men har på sistone också nysatsat på spårväg. Detsamma gäller många Europeiska städer av Uppsala storlek. Med ny teknik och anläggning av transporteffektiva stambanor, sammankopplade i olika hubbar där lokalbussar och distanståg kan nås, fås ett modernt, framåtsiktande och miljövänligt system för kollektivtrafik.
Jonzons spånande om att vissa politiker är ute efter ”ett Big-Bang att bli hågkomna för” och att spårvägen av olika anledningar kan komma att läggas ned efter 3-4 år och ersättas med ”något mycket bättre” ger jag inte mycket för.