Kvinnor, unga och utrikes födda är grupper, som i region- och kommunfullmäktige inte har representation, som svarar mot andelarna i befolkningen. Gruppen 65+ är däremot överrepresenterad. Av kommunpolitikerna utgör gruppen 27 procent. I riksdagen, däremot, ser det annorlunda ut. Knappt två procent av riksdagsledamöterna är 65 år eller äldre.
Varför ser det ut så här? Är de politiska partierna mer positiva till äldre i kommun- och regionpolitiken än i rikspolitiken? Förklaringarna torde vara andra än olika syn från partiernas sida på äldre i region- och kommunpolitiken respektive i rikspolitiken. En förklaring kan vara att antalet friska äldre ökar och att dessa finner den lokala och regionala politiken lockande efter avslutad yrkesverksamhet. En annan förklaring torde vara nomineringsförfarandet. När ett parti fastställer listor i de olika valen är det lättare att tillgodose krav på representation för olika grupper till beslutsförsamlingar där antalet uppdrag är större. Ett parti med ett par mandat i riksdagen från ett län kan inte skapa en demokratisk fördelning. Till kommun- och regionfullmäktige, där antalet uppdrag är betydligt större, underlättas sådan hänsyn.
Den sneda fördelningen i riksdagen måste partierna emellertid ta på större allvar än hittills. Inte bara för att driva på i äldrefrågorna. Dessa borde vara angelägna för yngre i lika hög grad som för äldre, då många beslut får effekt först efter flera år, utan också för att ta tillvara den erfarenhet, som endast äldre besitter.
En situation där åldersgruppen 65+ utgör 20 procent av befolkningen, men har en representation i riksdagen med två procent är inte acceptabel. Inför valet 2022 måste denna snedhet i representationen undanröjas.