Efter att ha levt över 50 år i Sverige har jag märkt att en hel del av det som sägs och görs i Storbritannien skapar efterdyningar även här. Det senaste tvisteämnet som seglats upp är bostadspolitiken, i synnerhet hyresbostäder.
I Storbritannien rådde under krigsåren och långt därefter strikt reglering av hyresrätter. Ända tills en konservativ regering lade fram en motion som skulle delvis släppa tyglarna och låta marknadshyror råda. Då uppstod en spontan motståndsrörelse, förstås. Men "Tories" fick ändå sin vilja genom parlamentet. Det blev fritt fram att chock-höja nya hyror, dock inte besittningshyresgäster.
Konsekvensen? En ny sorts brottslighet, såkallad Rachmanism. Somliga hyresvärdar undvek att hålla sina fastigheter i gott skick tills att de blivit obeboeliga – ett sätt att fördriva gamla hyresgäster. För nya gäster blev det oreglerade hyror. Ett annat sätt att kringgå kvarvarande reglering var att erbjuda pengar för att frivilligt flytta ut. Mina egna och hustruns föräldrar och väldigt många därtill valde att flytta och köpa eget. Resultatet blev som väntat, riksomfattande hyreshöjningar.
Och vad sker här i Sverige? De flesta riksdagspartier vill uppenbarligen driva fram en liknande utveckling, på hyresgästernas bekostnad, allt för att gynna de stora privata fastighetsägarna.
Här är det kanske en minoritetsfråga eftersom så många bor i egna hem eller i bostadsrätt såsom HSB och Riksbyggen. Medan i Storbritannien bor än idag en stor andel av befolkningen i hyresbostäder. Det är lovvärt att ett politiskt parti står på hyresgästernas sida och försöker hejda denna vedervärdiga utveckling.