Insändare: Studentens ovissa framtid

Igår sökte min vän asyl. Igen. La fram sina skäl till varför hen inte kan återvända till talibanernas Afghanistan. Igen. Förklarade situationen för folkgruppen hazarer och det massmord som pågår i landet. Igen.

Ingen tolk behövdes förstås. Min vän tog studenten förra veckan. Jobbar dubbla pass inom hemtjänsten och kommer tillbaka med fantastiska berättelser om dagens eller nattens arbete med de äldre. En stolt skattebetalare och uppskattad medarbetare inom Uppsala kommun. 

Nu stundar månader av väntan på beslut. Igen. Efter sju år i Sverige har min nu 22-åriga vän fortfarande ingen säker framtid, någonstans.

Finns det hopp denna gång? Osäkert. Hen fick inte stanna som ensamkommande barn. Får hen stanna som arbetande vuxen? Kommer Sverige någonsin acceptera hazarer som skyddsbehövande? Eller fortsätta offra unga människor till talibanerna? Igen och igen. 

Och hur länge ska vi låta myndigheter bränna våra skattepengar på utredningar och utvisningar istället för att låta människor bidra till den gemensamma välfärden? Jag bara undrar. Igen.