Jag befinner mig i Uppsala i vänthallen på tågstationen. Det är lördag, lunchtid. Mycket folk som väntar på sina respektive avgångar. Jag lyckas hitta en sittplats. Plötsligt hör vi att någon på bänken börjar gråta. Högt. Vi tittar alla rakt framför oss utan att låtsas om gråten.
Så upphör den. Jag tror alla tänkte som jag, ”så skönt.” Men så börjar det igen. Högt och hjärtskärande. Nu börjar vi snegla på varandra. Vi hoppas nog alla att någon ska resa sig och komma till undsättning. Men då alla tycks tänka samma sak och gråten bara tilltar reser jag mig till slut upp, rundar bänken och frågar personen i fråga vad som hänt. Hon mår dåligt, men vill inte ha någon hjälp då hon givit upp för ingen hjälp finns att få. Vi pratar lite och jag känner att hon ändå är mottaglig för kontakt.
En kvinna kommer nerför trappan, ser oss och stannar även hon och pratar med den gråtande flickan och tar hennes händer i sina. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra då HON dyker upp från ingenstans. En ung flicka som genast agerar. Hon springer maraton uppför trappan till vänster och sen till höger för att försöka få tag på patrullerande säkerhetsvakter. Hon kommer tillbaka utan resultat.
Nu händer det magiska. Hon sätter sig på huk och ställer så relevanta frågor. Hon undrar om vederbörande svalt tabletter, gjort sig illa, tagit annat än tabletter. Hon tittar på den gråtandes händer och visar upp sina egna skärsår och säger något i stil med ”Jag har varit där du är nu och jag har tagit mig ur det tack vare att jag fick hjälp". Jag känner att hennes ord fastnar.
Vi bestämmer oss nu för att vi måste ringa efter ambulans då plötsligt tre vakter dyker upp och nu kommer även personal från apoteket. Tiden har tickat iväg och jag har ett tåg att passa. Och jag får klartecken att det är ok att jag avlägsnar mig.
Jag är av olika anledningar så tagen när jag stiger på tåget. Så sorgsen över att en ung människa uttalar att ingen hjälp finns att få men även så tacksam över att se att det finns människor som engagerar sig.
Jag vill med den här insändaren höja dig till skyarna du unga, handlingskraftiga person som så oerhört fint gav av din tid och visade en sådan mognad genom din handlingskraft och empati. Du har förmodligen bidragit till att rädda en medmänniska, fått henne att inse att hjälp finns att få. Det är stort.
Och till dig, du barfotabarn i livet, som grät så övergivet vill jag säga att det alltid är för tidigt att ge upp, som någon klok person en gång sade. Våga be om hjälp och uttala vad du behöver. Sök dig till människor som vill dig väl. Vi är alla barfotabarn ibland, kom ihåg det.
Och tack alla ni andra som kom och gav av er tid. Tillsammans kan vi…