Jurister bromsar smittspårning. Söndagen 21/1 publicerade Johan Heimer ovanstående artikel i nätupplagan av UNT och i pappersupplagan dagen därpå.
Under den pågående covid-19 pandemin har särskilt brukare på äldreboenden drabbats hårt av sjukdom och död. Ett utbrott kan snabbt orsaka stor skada på ett boende och det är då viktigt att så snabbt som möjligt stoppa smittspridningen. Det görs enklast och snabbast genom att personalen på äldreboendet provtar brukare och sig själva upprepade gånger oavsett symptom eller inte. Tidigare var det inte något problem.
Detta fungerar i andra delar av vårt land men inte i Uppsala län. Här får personalen numera inte provta varandra enligt en tolkning av kommunjurister. Det är lättare för en jurist att säga vad du inte kan göra än att säga vad du kan göra. Varför stoppar kommunjuristerna i Uppsala län smittskyddsåtgärder som förhindrar sjukdom och död på våra äldreboenden? Vilka lagrum stödjer man sig på? Finns det några formella beslut som går att överklaga till förvaltningsdomstol?
Allt ledarskap inklusive politiskt dito kräver en etisk kompass parat med handlingskraft särskilt under kriser. Det torde inte vara obekant för de politiska ledningarna i länets kommuner om de höga dödstalen inom äldreomsorgen. Är då inte snabba och kraftfulla åtgärder viktiga för att stoppa utbrott av covid-19? Vad har de politiska ledningarna för ansvar för detta? Jag önskar att kommunstyrelsens ordförande i respektive kommun delger oss väljare sin syn på saken.